Hemvärnsmannen i Salems hemvärnsområde, Bo Cedergren författade år 1981 skriften Grödinge och Salems hemvärn under 1940-talet. Cedergren hade då varit med i hemvärnet i över 40 år. All heder åt honom för den fina källan till information, vilken återges i sin helhet i ett antal artiklar.
Start och rekrytering
Genom tidningsartiklar under senhösten 1939 var vi informerade om att man i Dalarna och på Gotland var i färd med att bilda frivilliga beväpnade förband för att i första hand skydda hembygden. Då Salems skytteförening den 23 januari 1940 bildades efter ett upprop togs också denna fråga upp och diskuterades med största intresse. Såvitt jag kan minnas enades man om att ta kontakt med den militära ledningen i Stockholm. Ordföranden i den nybildade skytteföreningen, Tore Cedergren i Rönninge, fick uppdraget att ta dessa kontakter. Samma stora intresse fanns också i Eldtomta och Grödinge skytteföreningar.
Det formella riksdagsbeslutet att organisera hemvärnet togs icke förrän den 29 maj 1940. Under de första månaderna 1940 hade emellertid försvarsområdesbefälhavaren i Stockholm informell underhandskontakt med skytteföreningar, kommunala myndigheter och andra organisationer, varifrån man kunde påräkna hjälp vid rekrytering av en frivillig försvarsorganisation. Det visade sig då att det största problemet skulle komma att bli vapenfrågan. Skyttarna, som dock var många, hade ju sina egna vapen gevär m/96 med erforderlig licens. Övriga kunde få vapen endast från något militärt förband och detta fordrade formella beslut.
Ansöknings- och kontraktsformulär hade tryckts upp i förhand så att rekrytering kunde starta redan i april 1940. I Salems hemvärnsarkiv finns bevarade kontrakt daterade 2 maj 1940. Orsaken till att förhandstryckningen kunde ske var att överbefälhavaren redan i januari 1940 framlagt önskemål om bildandet av ett hemvärn och att omedelbart därefter hemvärnskommittén bildades och började arbeta utan dröjsmål.
Dessa förhandskontakter mellan försvarsområdesbefälhavaren och skytteföreningarna resulterade i att rekryteringen startade. Ordföranden i Salems skytteförening, Tore Cedergren, förordnades att tillsvidare vara hemvärnsområdesbefälhavare i Rönninge hemvärnsområde omfattande Grödinge och Salems socknar. Titeln ”hemvärnsområdesbefälhavare” var långt och krångligt att hantera både muntligt och skriftligt, men ändrades inte förrän efter kriget till ”hemvärnschef”.
Det första formella befälsförordnandet kom inte förrän 21 juni 1941. Det var tur för hemvärnet att man i starten kunde strunta i formaliteter och byråkrati och istället se till det som var viktigt, nämligen att snabbast möjligt komma till ett resultat. Det skulle inte gå i dagens samhälle.
I den första omgången rekrytering anmälde sig praktiskt taget alla män som var på hemorten och som kunde tänkas bära vapen och som just då inte var inkallade till beredskapstjänstgöring. Antalet ansökningar var minst 300 och de som anmälde sig var just det tvärsnitt av befolkningen som fortfarande utgör kärnan i hemvärnet, arbetare, företagare, lantbrukare, trädgårdsmästare, skogsarbetare, tjänstemän m. fl.
Varje ansökan skulle också granskas av den kommunala myndigheten, men det gick mycket snabbt, i de båda socknarna var man ju inte fler än att man kände varandra personligen. Efterhand fick man klart för sig vilka som kunde tillhöra hemvärnet. Vissa återfördes till sina förband, andra överfördes till lämpligare sysselsättning i annan beredskapstjänst och vissa ansökningar återtogs då fysiken inte alltid räckte till även om viljan fanns.
Resultatet sommaren 1940 blev ungefär 140 man varav 80 i Salem och 60 i Grödinge.