Lat, long 59.139218, 17.593499
Strax utanför Södertäljes stadskärna planerade civilförsvarsstyrelsen under tidigt 1960-tal för en ny huvudcentral för Södertäljes civilförsvarsområde. Anläggningen som kom att kallas Tordyveln var referensanläggning till flera liknande som kom att byggas runt om i landet, bland annat en av Sveriges kanske mest kända anläggningar, nämligen Elefanten i Sollentuna som Stockholms läns museum har dokumenterat under år 2012. Ladda ner rapporten här!
Huvudcentralerna skulle, till skillnad från tidigare, decentraliseras till utkanten av städerna då man räknade att ett eventuellt anfall skulle ske mot stadskärnan. I anslutning till vattentornen på Fogdetorpshöjden respektive Blombacka placerades skyddsrumsanläggningar för mindre, centralt placerade enheter som skulle verka som ”förlängda armar” och rapportera in skadeläge, fientliga flygföretag etc. till ledningscentralen i Lerhaga.
Redan år 1963 beviljades statsbidrag på 350 000 kronor för en första etapp av en ny bergfast huvudcentral för Södertälje civilförsvarsområde. Anläggningen skulle vara av typ B, som innebar att den var insprängd i berg och hade en ungefärlig golvyta av 700 m2. Året därpå, 1964 beviljades ytterligare 820 000 kronor i statsbidrag för utbyggnaden av andra etappen.
Länsstyrelsen som utförde rekognosceringar av centralens belägenhet och Civilförsvarsstyrelsen meddelade under år 1965 att det fortsatta planeringsarbetet i första hand skulle inriktas till ett berg ca 800 meter sydsydväst om sjön Lanarens västra spets i Tvetaberg. För att kunna bygga anläggningen i bergmassivet behövde kommunen köpa upp ca 3 000 kvadratmeter mark av Lerhaga tomtägareförening, Ytterby sportstugeförening, Uppsala universitet och Lerhaga 2:1 som ägdes av en privatperson.
Kostnaden för att köpa marken och att dra fram el skulle bli drygt 200 000 kr enligt beräkningar som gjordes i slutet av år 1966. Det skulle dock dröja till 1971 innan kommunstyrelsen bestämde att marken skulle köpas in och byggplanerna sattes igång, detta efter vissa påtryckningar från Länsstyrelsens försvarsenhet.
Samarbete med Stockholm
Kommunen ingick i ett samarbetsprojekt som startades under våren 1970 tillsammans med Stockholm stads civilförsvarsnämnd där man samtidigt projekterade tre likartade anläggningar i Sollentuna (Elefanten), Lissma (Vargen) och Södertälje (Tordyveln). Projekteringsarbetet i Södertälje gjordes i Civilförsvarsstyrelsens regi, och därefter användes handlingarna som typhandlingar för kommande anläggningar, som var något större men i de flesta avseenden byggda efter samma principer som Tordyveln. Även fortifikationsförvaltningen var med som sakkunniga i de omfattande utredningarna. Trion av anläggningar kom senare att kallas för TORELVA när det handlade om gemensamma lösningar som behövde göras i efterhand som t ex droppskydd för inbyggnadernas plåttak.
Stora investeringar under 1970-talen
Under 1972 beräknades den totala kostnaden för Tordyveln till 9 452 000 kronor. Kostnaden skulle fördelas ut över byggperiodens fyra år, och kommunens nettokostnad skulle bli 2,5 miljoner, eftersom statsbidrag skulle utgå med 5 miljoner och Televerket skulle bekosta drygt 2 miljoner av anläggningen. Det var nu som själva arbetet startade, och pågick fram till senare delen av 1975 då anläggningen i princip var färdig. Efter en inkörningsperiod under hösten och ett så kallat totalfunktionsprov som pågick under två dygn våren 1976 så var anläggningen redo för att tas i bruk. Kommunen inrättade en maskinisttjänst på heltid, för att sköta denna specialanläggning, samt de två framskjutna enheterna som nu också blivit färdiga.
I ledningscentralen fanns olika typer av sambandsutrustning för telefon, fjärrskrift och radio. Här fanns också de två viktiga knapparna för att
starta ”Flyglarm” och ”Faran över” där befolkningen i hela civilförsvarsområdet nåddes av tyfonernas varningssignaler, det som vi idag kallar viktigt meddelande till allmänheten (VMA).
Vid sprängningsarbetet i början av 1970-talet, delades de olika utrymmena i berget upp i olika orter. A-orten var själva huvudtunneln med stötvågsbarriären. På utsidan i nära anslutning till huvudingången fanns ett värn för civilförsvarspolisens närskydd av anläggningen. Ytterligare ett värn, i betong fanns också vid masten. Inuti berget byggdes två fristående byggnader.
Huvudbyggnaden
Huvudbyggnaden byggdes i B-orten i två våningar. Den bestod av en betongstomme där både golv, väggar och tak på utsidan var helt klädda med en tätsvetsad skärm av stålplåt. Detta var
för att skydda ledningscentralen mot elektromagnetisk puls (EMP) något som uppstår vid en kärnexplosion, och förstör all elektrisk utrustning. Stommen stod inte i direkt kontakt med underlaget utan vilade på en sorts fjädrar, enligt samma princip som man kan se i de senare anläggningarna Elefanten och Vargen. Fjädrarna skulle ta upp de vibrationer som skulle uppstå vid en atombombsexplosion på markytan. Huvudbyggnaden är i två våningar och hade en golvyta på cirka 220 m2 per våning.
Grovsanering skulle ske i det första utrymmet, där kläderna skulle tas av och läggas i plastsäckar. Därefter dusch. I nästa rum skulle så kallad finsanering ske med tvätt och dusch och i det tredje skulle rena kläder tas på.
Färgsättning
För att kompensera avsaknaden av fönster tog civilförsvarsstyrelsen tillsammans med inredningsarkitektföretaget Inovator design fram en standard för färgsättning i ledningscentraler. Tanken var att man skulle variera rummen med olika färgsättningar beroende på vad det skulle användas till. T. ex skulle skulle färgsättningen vara stark i passager där man vistades kort tid, i arbetsrummet där man beräknades vara under längre sammanhängande tid skulle dock svagare färger användas.
Man arbetade också med horisonter, som skulle associera till landskap. Nedanför horisonten en färg, ovanför vitt. I ett rum där man står upp ligger horisonten på +150 cm, i andra rum där man sitter +120 cm. Avsikten var att rummen skulle uppfattas som större, samtidigt som det kompenserade för fönsterlöshet.
Dörrarna målades så att de skulle motsvara bakomvarande rums färgsättning för att underlätta orientering. Nödutrustning, så som nödutgångar, huvudreglage etc målades i röd färg.
Anläggningen avvecklas
1992 upphävde länsstyrelsen tillträdesförbudet till anläggningarna TORELVA. Södertälje kommuns tidning, Ditt Södertälje skriver i mars 1992 om anläggningen och Ola Berger som då är kommunens skyddsrumsskötare. Under 1993 fanns planer på att skapa en gemensam ledningscentral för räddningstjänsten i region Stockholm syd. RC Syd i Lindvreten stod klar 1999. Räddningsverket hade som försöksverksamhet valt ut fyra anläggningar i Katrineholm, Södertälje, Trollhättan och Varberg. Man tog fram underlag i form av ritningar och beskrivningar för avveckling samt åtgärder för miljökonsekvenser. Kostnaden för avvecklingen uppskattades till en miljon kronor.
Vid år 2000 skulle kommunernas ledningsplatser flyttas i anslutning till ordinarie arbetsplatser och därför förbereddes en avveckling av anläggningen i Tveta. I krig eller vid svår påfrestning skulle räddningstjänsten och den kommunala ledningen ske efter andra principer. Räddningstjänsten skulle ledas från räddningscentralen i Lindvreten och kommunen från ledningsplatsen i stadshuset.
Undersökningar gjordes om andra kommunala verksamheter skulle kunna använda anläggningen, men nackdelarna var att den låg avsides, det var begränsad vägkapacitet samt att ingången inte var lämplig att lasta och lossa gods.
Kommunstyrelsen beslutade i maj 2001 att tekniska kontoret skulle ansvara för ledningscentralens avvecklas.
Inventarier och maskiner skulle i möjligaste mån återanvändas, medan det som inte kunde återanvändas skulle saneras på miljöfarligt material och lämnas kvar i anläggningen som sedan skulle förslutas. Kommande år plockades inventarier ut av kommunens egna personal. Reservutgången göts igen med dubbelarmering och en halvmeter betong, därefter fylldes den över med fyllnadsmassor. Idag är det i princip omöjlig att lokalisera var den fanns. Huvudingången vid vägen är fortfarande synlig, och är även den igenstängd med en halvmeter betong.
Tordyveln på löpsedeln 1988
På Svenska dagbladets löpsedel kunde man den 3 januari 1988 avslöja att Södertäljes hela civila krigsplanering, civilförsvarsstabens atombombsäkra bergrum, Ing 1:s tekniska kapacitet och personalresurser, mobiliseringsplatser och krigstelefonkatalogen var offentliga handlingar.
Här har jag skrivit mer om detta!