Södertälje hemvärn 1940-1945 (del II)

Här fortsätter berättelsen om Södertälje hemvärn och dess utveckling under hösten 1940. Ett nytt taktiskt förslag har tillkommit där personalen vid Södertälje kanalverk ansluter sig till hemvärnet. Svårigheten att få ihop tillräckligt med vapen, och om övningen med landstormen den 19-20 oktober.

Förslaget som lämnades den 31 oktober 1940 innebar några tillägg. Den mest påtagliga reformeringen var efter att Kungl Vattenfallsstyrelsen i augusti 1940 hade uppmanat personalen vid  Södertälje kanalverk att anmäla all sin tillgängliga personal till hemvärnet. Tolv man skulle därmed bilda kanalverkets hemvärnsgrupp som uteslutande skulle användas för skyddet av kanalen. Kanalverket förfogade över fyra egna gevär och behövde därför ca tio till samt övrig utrustning från hemvärnet för att tillgodose behovet. Vid den här tidpunkten saknade hemvärnet sedan tidigare 25 stycken gevär, detta trots att sex gevär inlösts hos polisen och fyra lånats ut till hemvärnsmän i samband med den pågående vapeninsamlingen.

 

Verksförband

Hemvärnsstaben utfärdade under september månad anvisningar för hur hemvärnet skulle organiseras vid statliga verk där verksamheten under alla förhållanden var tvungna att hållas igång. Verkshemvärnsförbanden skulle som skulle svara för det omedelbara skyddet av vederbörlig anläggning bytte från första mars 1945 namn till Driftvärn, som levde kvar fram till försvarsbeslut 2004. Sommaren 2005 lades driftvärnet ner och kvarvarande personal överfördes då till hemvärnet.

 

Svårt med beväpningen av hemvärnet

I slutet av september lämnade Simonsson styrkebesked till hemvärnsexpeditionen i Stockholm, att det i Södertäljes hemvärnsområde nu fanns 105 kontraktsskrivna soldater, varav 78 var hvmän och resterande reservhvmän. Vapenfrågan var som tidigare nämnts, på många håll besvärlig, men redan under hösten 1940 ser det för Södertäljes del jämförelsevis bra ut, mycket p g a att Södertälje skyttegille och övriga vapenägare varit tillmötesgående genom att låna ut sina vapen, det var faktiskt bara en person som totalvägrat att lämna sitt gevär m/96 och någon annan hade tappat bort sin pistol. Med andra ord hade man alltså lyckats väl med insamlingen.

Östra milområdesstaben beordrade i början av juni att luftbevakningskompaniernas personal som tjänstgjorde vid luftbevakningsstationerna (ls) delvis skulle överlämna sina gevär till hemvärnet, dock skulle fortfarande hälften av ls personalen kunna beväpnas vid behov. På de stationer som fanns vid kusten skulle dock beväpningen kvarstå.

Den som hade ett registrerat armévapen i länsstyrelsens vapenregister skulle nämligen enligt en kungörelse den 24 maj, överlämna sitt vapen till någon bekant hemvärnsman eller till någon annan hemvärnsman som hemvärnschefen rekommenderat. Ett annat alternativ var att lämna det till inlösen på polisstationen. I det sistnämnda fallet inlöstes ett mausergevär mot 65 kr under förutsättning att det var i fullgott skick.

Gevär m/96. Källa: Hv Mtrl (1958).

 

Det totala vapenbeståndet var nu 83 stycken gevär, en karbin och tre pistoler. Dock var inte beväpningen av kanalverkets personal inräknad, samt ytterligare personal som var på väg in i hemvärnet. Rekryteringen hade nämligen tagit ny fart efter att hemvärnssoldaterna blivit utrustade med uniformer under september månad.

”Bärandet av uniformen tyckes vara en särdeles hjärteangelägenhet för hemvärnsmännen”

 

Medel saknades för utbildning och utrustning

Simonsson räknade med att det skulle behövas ytterligare 35 uniformer och ca 50 gevär för att kunna utrusta kanalverkets personal samt de övriga som fortfarande saknade beväpning innan Södertäljes hemvärn var fullständigt utrustat. Proportionen obeväpnade var enligt Simonsson ganska stor i förhållande till andra hemvärnsområden i kretsen.

Den utbildning och utrustning som tillhandahölls av försvarsmakten var långt i från tillräcklig för att skapa fungerande hemvärnsförband. Simonsson fick en debattartikel publicerad i Svenska dagbladet den 14 september, där han påtalade att det lågt räknat behövdes mellan 2 000 – 3 000 kr per kompani under det första året, och sedan 500 – 1 000 kr per år, för att täcka kostnader för kartor, kompasser, sjukvårdsmateriel, verktyg, ”marschskodon” och instickspipor samt den ammunition som behövdes för förberedande skjututbildning.

Samtidigt pågick ju luftvärnsinsamlingen, som han varit med om att starta i mars 1940, där en del pengar blivit över efter att automatkanonerna beställts från Bofors. Simonsson menade att den ”nya” försvarsgrenen hemvärnet, skulle sammarbeta intimt med luftvärnet på hemorten och därför i viss mån borde kunna ta del av överskottet. Södertäljeortens luftvärnskommitté bestämde den 20 september att 2 500 kr av överskottet skulle skänkas till hemvärnet.

I ett brev som hemvärnschefen skickar en dryg vecka senare till hemvärnsstaben redovisar han de kontanta medel som kommit in, samt att han i samråd med sakkunninga vill diskutera hur pengarna ska användas. Samtidigt skriver han utförligt om sina planer och önskemål. Kompasser, kartor, kartfodral och kartvinkelmätare ansåg han att hemvärnsmännen själva skulle skaffa, eftersom de i stor utsträckning kunde användas även privat. Han föreslog att pengarna skulle fördelas så att varje plutonchef skulle få en kikare. 500 kr skulle bekosta bårar och sjukvårdsutrustning. 750 kr till snöställ, eller snarare till tyget, kvinnornas beredskapskommitté hade nämligen lovat att skära till och sy dessa till 100 man. Övriga pengar skulle täcka kostnader för instruktörer, marschkängor och redskap.

Utöver pengarna från luftvärnsinsamlingen hade tolv stycken handgranater och 150 stycken första förband skänkts ”in natura” av en sportaffär respektive från Astra.

 

Fallskärmsjägare i strid med hemvärnet

Redan under hösten hade hemvärnet utvecklat ett bra samarbete med Södertälje landstormsförening. Den 13 oktober förövade hemvärnet inför en gemensam övning som skulle äga rum helgen efter. Tidigt på lördagsmorgonen den 19 oktober startade den vid Vasa gård. Övningsområdet var ganska stort och sträckte sig ända till Blombacka villasamhälle. Alarmering av hemvärnet startade klockan sju på morgonen då vägspärrarna väster om staden intogs och man övade posteringtjänst med uppehållande och avvärjande strider, något som pågick även under natten mot söndagen. En landstormsavdelning gick till hårt anfall mot posteringslinjen och satte hemvärnet på prov.

 

Hemvärnsmän under anfall. Källa: Boken medborgarkunskap om riksförsvaret (1943).

 

I övningscenariot under söndagen hade fientliga fallskärmstrupper iakttagits ute i terrängen vid Vasa och Geneta. Hemvärnets uppgift var att snabbast möjligt oskadliggöra dessa fiender som utgjordes av soldater från Södertälje landstormsförening. Redan en halvtimme efter att larmet gått var den första hemvärnsavdelningen beredd till strid i Vasa. Det blev en kamp om vissa terrängavsnitt och närstrid i skogarna. Södertälje tidning skriver den 21 oktober 1940:

” Strapatserna klarades med glans och när anfallet sattes i gång gick truppen fram på ett sätt, som väckte sakkunskapens odelade beundran. Mannarna smögo sig fram tysta som indianer och över den breda vattengraven ute på Vasagärdena hoppade en del av de äldre hemvärnsmännen lika galant som nittonåringarna. Spänstigt folk!”

När övningen var slut serverade Södertäljelottorna varm dryck och hemvärnet återvände därefter på cykel till Bryggeriet för att sedan samla sig till eftermiddagens marsch genom staden.

Södertäljes hemvärn hade gjort ett enastående intryck och fick vackra lovord av övningsledaren kapten Tåhlin som var lärare i taktik på Kungl Krigsskolan i Karlberg. Något som särskilt nämns är den goda sammanhållningen och samhörighetskänslan som fanns mellan avdelningarna. Dessutom var han imponerad av deras snabbhet och spänst. Spaningen och rapporttjänsten fungerade mycket bra. Så snart något hänt fick Simonsson en rapport och hade snabbt vidtagit åtgärder.

 

Olycksfall

Av arkivhandlingar att döma så skedde det bara ett mindre olycksfall under den här övningen. Det var reservhemvärnsmannen, som till vardags arbetade som förvaltare vid Mälardalens Utsädes AB,  Lorentz Mauritz Nilsson (f. 1893 — d. 1964) som halkade och fick en muskelbristning i ryggen, då marken blivit hal och mjuk efter höstens kraftiga regn. Han fick omedelbart hjälp av landstormens sjukvårdare och kunde med stöd av två man ta sig fram ca en kilometer till sin cykel och därefter på egen hand ta sig hem. Nästa morgon hade hans rygg stelnat så att han inte kom upp ur sängen. Stadsläkaren dr. E. Wallgren ordinerade en veckas sängläge. Några veckor senare är han fullt återställd och med i hemvärnsövningarna igen.

Simonsson skriver i rapporten till sina överordnade att någon alkoholförtäring, så vitt han kunnat konstatera, ej förekommit och att han kände Nilsson sedan många år som en synnerligen pålitlig person. Han menade att det hela skulle rubriceras som ett rent olycksfall där ingen skulle göras ansvarig.

 

Hemvärnet visade upp sig för första gången

Södertälje tidning skrev samma vecka som övningen skulle genomföras, några artiklar i positiv anda. Under rubriker som ”Uppmarsch på Stora torget” och ”Fallskärmsjägare i strid med hemvärnet” menade tidningen att intresset för evenemanget skulle bli stort bland allmänheten, och att uppmarschen skulle få en särskilt festlig prägel och få södertäljeborna att ”gå man ur huse” för att beskåda paraden. Faktum är att det blev en succé, framförallt propagandamässigt. Stora folkmassor kantade både Storgatan och Nygatan. Södertälje tidning beskriver det som något av paradstämning.

Simonsson hade på förhand skickat en ansökan till magistraten i Södertälje, om att hemvärnet och landstormen med sina ca 150 man, gemensamt efter övningarna ville marschera in på Stora torget för avtackning. Det ansågs dock mer lämpligt att istället ha det i form av en förbimarsch genom staden. Folkskolans gossorkester spelade marschmusik både på torget och på Nygatan. Det var första gången hemvärnet i Södertälje visade sig offentligt, och totalt var de cirka 140 man som marscherade genom staden.

 


Hur utvecklingen såg ut för väktarna vid hemmets port, kan du läsa i del III.