Södertälje hemvärn 1940-1945 (del I)

Framför allt var det krigshändelserna i Finland under vintern 1939-1940 som var ögonöppnaren och initiativtagaren om ett hemvärn kom från folket själva. Tanken var att män som inte redan var krigsplacerade, dvs med en ålder under 20 eller över 45 år skulle organisera avdelningar för att trygga hemorten mot plötsliga angrepp av fallskärmshoppare och sabotörer. Alla räknade med att kriget vilket ögonblick som helst kunde drabba landet. När hemvärnet officiellt grundandes genom hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 var avsikten att varje hemvärnsman skulle kunna sköta sitt arbete som vanligt och endast tas i anspråk när fara hotade det skyddsföremål som han var satt att trygga. Undantag var vid industrierna, där bevakning kunde utföras med avlönad hemvärnspersonal. 

Vid begynnelsen 1940, var hemvärnet inom det vi idag betraktar som Södertälje organisatoriskt indelat i Järna- och Södertörns hemvärnskretsar. Totalt i landet fanns vid den här tiden 80 stycken hemvärnskretsar med 1 144 underordnade hemvärnsområden som i regel hade sina geografiska gränser baserade på sockenindelning.

Järna hemvärnskrets 441 (1940-1942)

1:1 Vårdinge
1:2 Västertälje

Södertörns hemvärnskrets 442 (1940-1946)

1:10 Nynäshamn
1:11 Södertälje
1:12 Rönninge
1:13 Haninge
1:14 Mälaröarna

Det var länsstyrelserna och försvarsmakten som tillsatte kretschefer, medan kommunen och försvarsmakten utsåg hemvärnsområdesbefälhavare, dessa hade ofta redan förtroendeuppdrag i kommunen vilket ingav ett stort förtroende hos kommuninvånarna. De som ställde sig till förfogande som chefer visste inte från början vad dom gett sig in på, i allmänhet betydligt mycket mer krävande än vad de hade förutsett. Titeln ”hemvärnsområdesbefälhavare” var lång och krångligt att hantera både muntligt och skriftligt, och ändrades senare till hemvärnschef, jag kommer för enkelhetens skull att i fortsättningen använda ”hemvärnschef”.

Hemvärnschef Simonsson 1940-1945

Sten Magnus Simonsson. Källa: Porträttgalleri från Södermanland (1934).

Hemvärnschef för Södertälje hemvärnsområde, Sten Simonsson var född den 13 november 1891 och var före detta löjtnant i Kgl. Livgardets till häst. Han var i det civila disponent på Södertälje bryggeri, och var under åren 1940-1945 hemvärnschef. Simonsson var även initiativtagare till Södertäljeortens luftvärnskommitté (1940-1943), och således mycket engagerad i Södertäljes försvar. Han fortsatte sedan sin bana inom hemvärnet som chef för Södertälje hemvärnskrets från 1945 till 1956 då han på egen begäran slutade den första januari 1957 vid uppnådda 65 år. Simonsson berättar själv i ett sammanträdesprotokoll på bryggeriet att det nu var sista gången efter 16 och ett halvt års hemvärnschefstjänst som han undertecknade en skrivelse för Södertälje hemvärnskrets. Han stannade kvar som veteran i hemvärnet. Simonsson avled 1983.

Södertälje stad hörde till en början till Södertörns hemvärnskrets, medan de delar som låg väster om kanalen tillhörde Järna hemvärnskrets, alltså Vårdinge, Järna, Ytterjärna, Tveta, Västertälje och Turinge. När det gäller Hölö och Mörkö (Hölebo landsfiskaldistrikt) tillhörde dessa vid den här tiden Nyköpings hemvärnskrets.

Stort intresse att bli hemvärnsman

Redan i mitten av juni 1940 hade 142 män från Södertälje anmält sitt intresse att tjänstgöra som hemvärnsmän. Dock saknade många av ansökningshandlingarna uppgifter, vilket innebar att Simonsson var tvungen att kontakta var och en för att komplettera deras ansökningar. Även kommunen skulle ge sitt godkännande om lämplighet innan kontrakt kunde skrivas. Det var dessutom mitt i industrisemestern vilket medförde att allt fördröjdes ytterligare. Av de 142 ursprungliga anmälningarna hade ett 30-tal inte dykt upp på mönstringen den 20 juni, men samtidigt hade ett 10-tal efteranmälningar kommit in.

Vid antagning av hemvärnsmän fanns två kategorier, hemvärnsman och reservhemvärnsman. För att att bli hemvärnsman gällde det att han skulle vara minst 17 år gammal och bosatt inom hemvärnsområdet. Vidare skulle han besitta rimlig skjutskicklighet och ha tillfredställande fysisk kondition. Reservhemvärnsmannen skulle vara minst 16 år och många som antogs till denna kategori hade aldrig tidigare hållit i ett vapen. Den stora bristen på vapen gjorde också att reservhemvärnsmännen till en början var obeväpnade och därmed fick bl. a ordonansuppgifter. Militärens förråd med vapen och ammunition var i stort sett tomma på grund av att man skickat i väg mycket som hjälp till Finland och att den egna vapenindustrin vid den här tiden inte kommit igång.

Hemvärnets korrespondenskurs

Sveriges försvarsmakt ingick i korrespondenskursen Hemvärnet. Nordisk rotogravyr 1940.
Sveriges försvarsmakt ingick i korrespondenskursen Hemvärnet. Nordisk rotogravyr 1940.

Den 21 juni 1940 anmälde hemvärnschefen tretton stycken studiegrupper till brevskolans korrespondenskurs för hemvärnet som gavs ut av försvarsmakten i samverkan med Kooperativa förbundets brevskola. Det var beräknat att varje grupp skulle innehålla 10-12 deltagare, men hade vid denna tidpunkt inte fått anmälningar som fyllt dessa grupper. Simonsson räknade dock med att antalet skulle öka och beställde därför på förhand brevkurser även till dessa. De 90 deltagare som hittills anmält sig var i 17-50 års åldern varav hälften saknade militär utbildning, de övriga hade fullgjort sin värnplikt. Till studiegrupperna hade ett antal cirkelledare valts ut:

Ingenjör K. Dahlin, A/B Baltic, Skogen 9, Östertälje
Maskinreparatör Helge Johansson, A/B Baltic, Oxbacksgatan 9
Verkmästare G. E. Hjelm, A/B Svenska Maskinverken, Lovisinsgatan 8
Kontorist Åke Alm, A/B Svenska Maskinverken, Blombacka 41
Kontorist Rolf Nybleus, A/B Svenska Maskinverken, Bäckgården
Kontorist John Hjelm, A/B Scania Vabis, Ragnhildsborgsgatan 20
Inköpsassistent Ragnar Mathson, A/B Scania Vabis, Rullbrogatan 3
Kontorist Erik A. Lindh, Soc.dem. ungdomsklubben, Dalgatan 17 A
Ingenjör V. Sterne, A/B Kugghjul, Järnagatan 5
Ingenjör David Risberg, Telefon A B L. M. Ericson, Novilla
Köpman Evert Henriksson, Södertälje Herrekipering, Garvaregatan 16
Kontorist Arne Almfeldt, Södertälje Bryggeri A/B, Nygatan 29 B
Arbetare Helmer Franzén, Hallbygget, Granbo, Östertälje

För sin egen del anmälde sig hemvärnschefen till individuell genomgång av hemvärnskursen.

Utöver brevskolan startades även en veckolång utbildning för gruppchefer i Tullinge, där en av instruktörerna ska ha varit den dåvarande värnpliktige serganten Raoul Wallenberg enligt boken Hemvärnet 1940-1990 och den nu framlidne överstelöjtnanten och forskaren Stellan Bojerud.

Ledare av kursen var hemvärnskretsbefälhavaren advokaten Einar Rosander från Tullinge. Nio gruppchefsämnen från Södertälje började tidigt på onsdags morgonen den 26 juni 1940 sin avresa från Södertälje till Tullinge ungkarlshotell (där nuvarande Alfa Laval ligger) där de skulle inkvarteras.

Hemvärnets uppgifter

I de första anvisningarna var det tydligt att hemvärnsförbanden inte skulle betraktas som ständigt organiserade truppförband, avsedda för bevaknings och skyddsuppgifter. Huvuduppgiften var att vid luftlandsättning fastställa plats och omfattningen, följa den luftlandsatta styrkans rörelser, trygga fabriksanläggningar och förråd som kunde tänkas vara möjliga mål för fienden. I händelse av anfall skulle hemvärnet fördröja i väntan på att andra truppförband skulle hinna fram.

Mindre från luften landsatta avdelningar skulle oskadliggöras, och i nära samarbete med polisen skulle hemvärnet leta upp och oskadliggöra agenter, sabotörer eller enskilda fallskärmsjägare som gömt sig. Vid vägspärrar skulle hemvärnet biträda landstormen med försvaret.

Bevakningsuppgifter av tillfällig art innan militär eller civil bevakning tagit vid skulle även det organiseras av hemvärnet. Det kunde t. ex. gälla byggnader som skadats vid bombanfall och bomber inte hade briserat sk. blindgångare. Om ett fientligt flyg hade nödlandat skulle besättningen oskadliggöras/omhändertas och bevakning av flygplanet upprätthållas av hemvärnet.

Det första taktiska förslaget, som är daterat 30:e juli 1940 innebar uppgifter för att hindra luftlandsättningar. Simonsson hade då ännu inte fått kännedom om vilka landstormens uppgifter var, han hade därför gjort antagandet att hemvärnets huvudsakliga uppgift var att hindra luftlandsättning, medan landstormen skulle svara för vägspärrar m.m. Från centralt håll hade hemvärnet vid den här tidpunkten angivit som huvuduppgift att snabbt oskadliggöra fienden som landstigit från flygplan med fallskärmar eller med hjälp av sjöflygplan, eller som kom över landsgränsen. Dessutom skulle hemvärnet medverka i bekämpandet av större fientliga avdelningar eller styrkor och i viss utsträckning betjäna luftvärnet.

Hemvärnets uppgifter juli 1940.

Simonsson påpekar även att det vore naturligt att Västertälje kommun och Pershagens samhälle också anslöts till Södertälje hemvärnsområde liksom även Östertälje då de hemvärnsmän som var bosatta i dessa kommuner i stor utsträckning hade sitt arbete i Södertälje.

På kartan är området markerat med blått, vilket då även inkluderade delar av andra hemvärnsområden. Källa: Södertälje hemvärn, utgående handlingar (1940).

Artikeln fortsätter här i del II.