Elektricitetsverket, Vattenverket och gasverket skulle förbereda skyddsåtgärder för driften, med provisoriska anläggningar och reservmateriel som skulle förtecknas och lagras. Beredskap skulle finnas att kunna koppla bort starkströmsledningar, och omkoppla till andra kraftverk om det egna blivit förstört.
För Södertälje stads del, så hade byggnadschefen Torsten Johnson i fredstid planlagt åtgärder för drift av vatten-, gas- och elverk samt för dricksvatten och livsmedel.
Skyddsåtgärder skulle vidtas vid dessa samhällsviktiga anläggningar, så att driften inte skulle avstanna vid flyganfall. Eventuella skador skulle snabbt lagas av reparationspersonal, som i fredstid förbereddes genom en organisationsplan för reparations- och arbetsavdelningar. Att tillgången på vatten var tryggad var av största vikt. Förberedelser skulle göras så att vattentillförseln skulle kunna läggas om, i det fall tilloppsledningarna blivit skadade.
De mobila reparationsavdelningarna skulle vara utrustade med skydd mot stridsgaser och skulle snabbt kunna avhjälpa skador och brister på anläggningarna och ledningsnäten. Vattenverkets personal skulle skyddas av skyddsrum, som i fredstid hade rekognosceras och planlagts. Även viktiga maskiner skulle beredas skydd. Ett skyddsrum ordnades för verkspersonalen i Djupdals vattenverk. Vid krigsfara eller krig skulle reparationsavdelningarna samlas och finnas till förfogande, vid signalen ”flyglarm” skulle arbetslagen vara beredda att omedelbart rycka ut.
Om dricksvattnet hade blivit utsatt för gasbeläggning fick det inte användas och därför krävdes ersättning från annat håll. Vattentankar köptes in och brunnar skulle förses med tätade lock. Staden skulle också förbereda en plan för hur allmänheten skulle meddelas om vattnet förgiftats, genom ordningsföreskrifter och anslag som redan i fredstid fanns förberedda.
Livsmedelslager skulle helst skyddas i skyddsrum, men kunde också skyddas som konservburkar, eller av vaxat tyg, gastäta behållare, säckar eller presenningar. Om livsmedlen fått stänk på sig av stridsgas skulle det oskadliggöras. Personal inom reparationstjänsten ansvarade för att dessa skulle grävas ned inom särskilda platser som man hade utsetts i förväg.
Vattenverkets reparationstjänst under andra världskriget
Vattenverkets reparationstjänst bestod av tre arbetslag. Befälhavaren för dessa var rörnätsförmannen A.G. Axelsson. Han var placerad på stadens materialgård vid Oxbacken.
Varje arbetslag bestod av en förman, två rörarbetare och tre jordschaktare. Lag 1 hade som uppgift att reparera huvudledningarna till vattenreservoarerna på Torekällberget. Deras utgångspunkt var pumpstationen vid Djupdal. Lag 2 Utgick från materialgården, och skulle säkra ledningsnätet på den västra delen av staden. Lag 3 skulle laga ledningsnätet på den östra delen av staden, deras utgångspunkt var nya läroverksbyggnaden.
Räddningstjänst i tidig tappning
Röjnings och räddningstjänsten bestod av två grupper, som vardera hade en sammansättning av sex personer, förman, snickare, chaufför, vägarbetare och grovarbetare. Befälhavare var verkmästaren G. Johansson som uppehöll sig vid stadens materialgård. Grupp ett utgick från materialgården och hade den västra delen av staden som sitt arbetsområde. Grupp två utgick från nya läroverksbyggnaden, och skulle utföra arbetsuppgifter inom stadens östra område. Gruppernas huvuduppgifter var att provisoriskt säkra bombskadade byggnader med uppstöttningar och förstärkningar för att förhindra ytterligare skador. De skulle även frigöra hinder på viktiga trafikleder som gjort oframkomliga genom ras eller genom fullträffar av bomber i gatan. Röjningsgruppen skulle hjälpa personer som blivit instängda i lägenheter eller skyddsrum i raserade byggnader. Grupperna skulle därmed ha en stor bredd på arbetsuppgifterna. Några av dem var schaktning, spåntning, sprängning och gasskärning. De hade även kompressorer och tryckluftsverktyg med sig.