För att testa luftskyddets beredskap och förmåga genomfördes under en fredagskväll i april 1944 en stor övning i Södertälje som inte bara omfattade den aktiva personalen utan även allmänheten.
Luftskyddsinstruktören i stockholms län, notarie Olof G:son Holmberg från Tullinge hade planerat övningen som framförallt skulle ”känna luftskyddsledningen på pulsen”. Även Gunnar Jonsson, överdirektör från luftskyddsinspektionen var med och följde övningen.
Hemskyddet
Inför övningsdagen blev man tvungen att snabba på med utbildning av hemskyddets personal. På brandstationen undervisade man om stridsgaser och skyddsmedel, ett komplement till praktiska övningar som man hade genomfört under vintern. I Södertälje tjänstgjorde vid den här tiden över 2 600 män och kvinnor i hemskyddet.
Brandmannen Evert Fagerlund, var vid den här tiden tjänstegrenschef för hemskyddet, och berättar i en intervju med länstidningen att tillskottet av personal var bra, men att det var anmärkningsvärt att det fanns bra folk som drog sig för att vara med i hemskyddet, trots att det inte hade någon uppgift att fylla i händelse av krig. Det fanns ett stort behov av hemskyddssamariter, som under fem utbildningspass på vardera två timmar, utbildades i Tekniska skolan.
Just den kursen för samariter, hade tillkommit efter erfarenheter från det pågående kriget, och skulle stärka kunskaper i akut sjukvårdskunskap som att lägga första förband och ta hand om skadade i ett tidigt skede. Dessa skulle rädda många människoliv.
Övningen startade kl 19 på kvällen, där allmänna luftskyddet, hemskyddet, industriluftskyddet och socialtjänsten skulle delta. Hos industriluftskydden var all personal hos tolv industrier med i övningen, det var bara Blomqvists Verkstad AB och Mjölkcentralen som var befriade den här gången.
För att allmänheten vid en verklig krigssituation skulle känna till hur dom skulle agera skulle de vid flyglarm skulle söka sig till närmsta skyddsrum, där de skulle stanna tills signalen ”faran över” givits. Detta gällde både personer som var utomhus på gatorna eller inne i sin bostad. Sjuka, åldringar och mödrar med minderåriga barn var dock befriade från denna skyldighet.
Med vissa erfarenheter i bagaget från tidigare luftskyddsövningar där allmänheten inte tagit övningen på allvar hade Stadsfiskalen beordrat ut poliser runt om i stan för att rapportera:
”envar, som ej ställer sig till efterrättelse, vad som i ordningshänseende föreskrivits i kungörelsen om övningen”.
Barn som bröt mot föreskrifterna rapporterades till barnavårdsnämnden. Det var alltså förenat med straff enligt lag att inte följa de regler som bestämts kring övningens utförande.
När flyglarmet utlöstes så utrymdes telefonstationen. Men allmänheten kunde genom att slå ”nollan” trots allt nå brandkår, polis eller läkare vid verkliga olycksfall. Alla abonnenter fick också flyglarmet på sina telefonapparater i form av upprepade korta ringsignaler under en halv minut.
Omfattande och realistisk övning
I övningsscenariot hade en intressekonflikt med främmande makt uppstått och order om högsta beredskap hade gått ut under fredagen. Ungefär tio minuter efter att flyglarmet utlösts, utsattes Södertälje för två bombanfall som resulterade i omfattade förödelse. För att övningen skulle bli realistisk använde man röktuber, bengaliska eldar och blixtskott som gjorde att gator och gränder fylldes med flammande eldsken och täta rökmoln. Det brann nästan överallt. Hemskyddsledare skadades, observationsposter blev utslagna och folk som var panikslagna. Det var inte bara den centrala stadskärnan som övades, för även i Östertälje drabbades av spräng- och brandbomber. Vid Södertälje Södra pågick ett par husbränder på Hertig Karls väg, som stadsdelens egna brandkår och hemskyddet arbetade med att släcka. Järnvägen hade också utsatts för skador som gjorde att SJ:s luftskydd fick arbeta hårt.
Luftskyddscentralen blev hårt belastad då en stor mängd skador rapporterades in under en femtonminuters period, precis så som man tänkte sig att det skulle bli vid ett verkligt bombangrepp. I de pågående kriget var strategin att flygplanen kom i samlad trupp och fällde så mycket spräng- och brandbomber som möjligt, med avsikten att få den bombade ortens luftskyddsorganisation att bryta samman.
I ett skede slog en minibomb ner utanför varmbadhuset utan att explodera, då blev man tvungna att utrymma hela förbandplatsen något som genomfördes på några minuter innan bomben briserade.
I övningens slutskede startade en ”katastrof eldsvåda” som sträckte sig mellan Saluhallsfastigheten ända fram mot Storgatan.
Sabotagegrupp
Telefonnätet sattes ur funktion flera gånger under övningen, vilket visade sig vara utfört av en sabotagegrupp. Det innebar att när de allvarliga händelserna efter det fingerade bombanfallen skulle rapporteras till luftskyddscentralen så fick man instället använda budbärare på cykel mellan rapportstället och luftskyddscentralen. Även några av de större industrierna fick avbrott i telefontrafiken. Något som fick sin förklaring veckan efter när länstidningen avslöjade att sabotörer hade kommit in i luftskyddscentralen.
Till en början förnekades detta av luftskyddschefen. Filip Ringkvist sa att det var en ren lögn, att någon sabotör hade kommit in i luftskyddscentralen. Detta stämde inte för hemvärnsområdesbefälhavaren Sten Simonsson hade blottat en del brister under övningen. Han hade nämligen haft en pluton hemvärnsmän som varit verksamma som sabotörer.
Dessa hemvärnsmän lyckades fullständigt i sina uppgifter. Bl. a klippte de av ledningarna på Svenska maskinverken, en del bilar på Scania-Vabis antändes. Luftskyddssamariterna vid Baltic lockades bort på falskt uppdrag. Vin och spritcentralens brandkår lurades iväg på ett falskt larm. Munstyckena på alla Bryggeriets brandslangar kopplades bort.
Andre plutonchefen i hemvärnet kom in i luftskyddscentralen, Han behövde varken kasta några handgranater eller tända en övningsladdning. Hans närvaro var tillräcklig för att sabotaget skulle anses vara lyckat. Med andra ord så var i princip hela luftskyddscentralen satt ur spel. Anledningen till att de lyckades var att de hade fått få tag på lösenordet, något som tydligen gått lätt.
Vid utvärderingen i läroverkets aula kom det fram att inte ens övningsledaren Holmberg kände till hemvärnets sabotörer, han räknade dem inte till övningen. Ringkvist hade dock uppfattat sabotagen vid industrierna men missade den som kom in i luftskyddscentralen. Liknande test hade gjorts på andra håll, med ungefär samma resultat.
Resultatet av detta var att luftskyddet behövde öka sin uppmärksamhet för liknande sabotage även sådana som var rekryterade ur femte kolonnen. Polisen och hemvärnet var vid den här tiden avsevärt bättre än luftskyddet i sitt säkerhetstänk.
O. Holmbergs totalomdöme om luftskyddet i Södertälje blev mycket gott.
”leve för fosterlandet, för vars fortbestånd allt detta arbete inom luftskyddet och hemskyddet går ut på”.