Luftskyddscentralen i Badparken

En luftskyddscentral var en skyddad ledningsplats där luftskyddets stabspersonal samlades för att leda och samordna det civila samhället i händelse av kris- eller krigssituation.

Södertälje stads luftskyddschef, stadsfiskal Petrus Sundin påtalade år 1938 till Drätselkammaren att det fanns stora behov av att få till stånd en central för luftskyddets personal i Södertälje. Hittills hade den lokala luftskyddsledningen haft ett rum i Nya rådhusets källare. Detta ratades dock, då lokalen behövde förstärkas och inredas, och han menade att det skulle vara för kostnadskrävande, och framförallt inte ge det tillfredsställande skydd som man behövde.

Den statliga myndigheten luftskyddsinspektionen som ledde och samordnade landets luftskydd hade i sina tekniska anvisningar för anordnande av skyddsrum år 1938, definierat två kategorier av skyddsrum, normal- samt fullträffsäkra skyddsrum.

Ett normalskyddsrum skulle erbjuda skydd mot stridsgaser och splitter från bomber samt andra kringflygande föremål, medan ett fullträffsäkert skyddsrum utöver dessa kriterier också skulle stå emot fullträffar av bomber i olika storlekar. Ett fullträffsäkert skyddsrum skulle åtminstone stå emot bomber med en vikt på 250 kilo.

Bäst var att spränga in i skyddsrummet berg. Förutsättningen för tillräcklig hållfasthet var att det skulle vara av granit, gnejs eller annan likvärdig bergart och att täckningen skulle vara minst tre meter för att ge fullgott skydd även mot de tyngsta bomber som kunde förekomma vid den här tiden. Rekommendationen var att skyddsrummet skulle byggas i form av en tunnel, med en längd som anpassades efter behov. I den tidiga versionen av anvisningar ansåg luftskyddsinspektionen att ett skyddsrum som hade berget i dagen vid ingången inte behövde bygga någon reservutgång, då risken att personalen skulle bli instängd p g a av bergmassor rasade framför ingången var liten. Inspektionen rekommenderade också att skyddsrummet skulle sprängas in högre än omgivande marknivå för att få en bra dränering.

Innan städerna fick påbörja byggandet av skyddsrum och luftskyddscentraler skulle luftskyddsinspektionen i varje enskilt ge sitt utlåtande. Sundin lämnade den nionde mars 1938 ett förslag till Södertäljes luftskyddsnämnd att man borde spränga ut ett rum med en golvyta på 40-50 m2 i badhusparken, mot varmbadhusets vettande bergstup. I fredstid skulle det kunna hyras ut som bilgarage och på så sätt generera en inkomst. Detta skulle inte vara möjligt i ett skyddsrum som till exempel skulle ligga i Rådhusets källare.

En idéskiss från  tidigt stadium visar att det fanns planer på att spränga ett utrymme på närmare 1 400 m2, med måtten 90 meter långt, och 16 meter brett. Infart skulle ske från Oxbacksgatan och i fred skulle det användas som garage för 50 stycken bilar. Bilarna vid den här tiden måste ha varit väldigt små, då varje parkeringsruta (utan mellanrum) beräknades för en bredd av 3,5 meter och en längd på 5,3 meter. Detta genomfördes dock inte.

Förste vice luftskyddschefen, Torsten Johnson som till sitt yrke var byggnadschef, beskriver i en promemoria från augusti månad planerna att bygga skyddsrum för det civila luftskyddet inom Södertälje luftskyddsområde.

När det gällde ledningen av luftskyddet skulle ett fullträffsäkert skyddsrum i berg utföras i Badparken.

Skissen visar hur läget var 1939. (1) Sommarhotellet. (2) Varmbadhuset. (3) Ingång till planerad luftskyddscentral. (4) Societetssalongen. Byggnaderna 1 och 2 revs på 1960-talet medan nr 4 revs på 1970-talet. Ungefär på deras plats passerar idag Oxbacksleden.
Skissen visar hur läget var 1939. (1) Sommarhotellet. (2) Varmbadhuset. (3) Ingång till planerad luftskyddscentral. (4) Societetssalongen. Byggnaderna 1 och 2 revs på 1960-talet medan nr 4 revs på 1970-talet. Ungefär på deras plats passerar idag Oxbacksleden.

I de centrala delarna av staden skulle åtta stycken normalskyddsrum byggas, för avdelningar av luftskyddstjänsten. En större och en mindre hjälpplats skulle byggas i västra respektive östra områdena av staden, och skulle vara av typen normalskyddsrum.

Den tolfte oktober 1938 yrkade luftskyddschef Sundin om 20 000 kronor hos drätselkammaren, för att komma i gång att bygga luftskyddscentralen.

”Det synes mig angeläget, att denna anordning först av allt åvägabringas, emedan densamma utgör en av de viktigaste åtgärderna i stadens luftskyddsorganisation”

Förutom ovan nämnda luftskyddscentral, tar Sundin även upp ytterligare ett antal kostnader. 20 000 kronor för Brandskyddet och 1 300 kronor för sjukvårdsutrustning till hjälpplatser. Med andra ord en total kostnad på 41 300 kronor vilket motsvarar drygt en miljon kronor omräknat till dagens penningvärde.

Planritning med förslag till luftskyddscentral i Badparken. Källa: Byggnadskontoret Södertälje stad (1939).
Planritning med förslag till luftskyddscentral i Badparken. Källa: Byggnadskontoret Södertälje stad (1939).

Under mars månad 1939 påpekar G. John Spjut, som är ordförande i Södertäljes luftskyddsnämnd till Södertälje stadsfullmäktige, att man snarast borde sätta igång med uppförandet av luftskyddscentralen, men menade att luftskyddsnämnden tog i beaktande de höga kostnaderna, och därför ansåg att arbetet skulle kunna indelas i två etapper, den första som avsåg sprängningsarbetet skulle sättas i gång omedelbart, och den andra, inredningen först under året därpå (1940). Stadsfullmäktige beslutade den tolfte april att sprängningsarbetet omgående skulle påbörjas av entreprenörerna. Under planeringsarbetet inför uppförandet av centralen fick byggnadskontoret inspiration från Norrköping och Jönköping som också stod i startgroparna att bygga luftskyddscentraler, och efter en anbudsförfrågan beställdes arbetet av Aktiebolaget Armerad Betong den tolfte september.

Entreprenadkontraktet från 1939. Källa: Södertälje stadsarkiv.

Företaget bad drätselkammaren om hjälp att få tillstånd till biltransporter, inköp av drivmedel och cement med mera, eftersom det var väldigt begränsad tillgång på dessa produkter under kriget. I september beställdes en telefonanläggning till luftskyddscentralen av Telgrafverket. Fem huvudledningar med lika många linjetagarapparater installerades för rapporttjänsten, och tre huvudabonnemang för luftskyddsledningen. För att detta skulle fungera fick man dra telefonledningar mellan brandstationen (den gamla på torget) till luftskyddscentralen. Telefonanläggningen var beroende av batteridrift, vilket senare, under luftskyddsövningen 1942 visade sig vara en mindre bra lösning.

För att lösa lufttillförsel och ventilation drog man ett 5 tums tubrör från utsidan av anläggningen, in till ett luftreningsaggregat (LR) från Svenska Fläktfabriken AB. Därifrån förlades ett 3 tums plåtsrör som försåg anläggningen med ren luft. En övertrycksventil monterades i utrymmet för torrklosetten ut mot gasslussen.

Källa: Södertälje Stadsarkiv.

Redan den nionde december 1939 kunde luftskyddsnämndens ordförande G. John Spjut och hans sekreterare Sten Simonsson besöka och besikta den nya fullträffsäkra luftskyddscentralen, som uppförts i Badparken och nu stod färdigt. Anläggningens yta med gasslussen inräknad blev cirka 70 m2. Ritningen nedan visar planlösningen.

Utökar med offentligt skyddsrum

Drätselkammaren beslutar i december månad 1939, att bygga ett fullträffsäkert offentligt skyddsrum på cirka 300 m2 norr om, och i förbindelse med den befintliga luftskyddscentralen i badparken. Skyddsrummet skulle med luftrening rymma 500 personer, och i fredstid kunna användas till lagerlokal. Den gula markeringen avser den offentliga skyddsrumsdelen som stod klar i august 1940.

Gul markering avser den offentliga skyddsrumsdelen, som stod klar i augusti 1940.

Arbetet påbörjades den sjunde mars 1940. Hamnbyggnadsbyrån AB i Stockholm anlitades som entreprenör efter att ha lagt det lägsta anbudet. I och med att man kunde arbeta i två skift skulle arbetet bli klart inom en period av tio veckor.

Ett av de andra företag som lämnat anbud, AB Asa ville få del av resultatet av anbudsförfarandet och vilka summor de andra lagt, detta ville inte byggnadskontoret lämna ut, men stadsombudmannen menade att det var allmänna handlingar och att byggnadskontoret därför inte kunde neka entreprenören AB Asa att ta del av dem.

Man ser i arbetsbeskrivningen att sprängningsarbetena skulle komma att utföras av vana tunnelsprängare. Meningen var att arbetet skulle utföras så omsorgsfullt, att väggar och tak sedan skulle kunna lämnas obehandlade. En reservutgång skulle tas upp till den redan befintliga luftskyddscentralen och förses med en gastät dörr. Ett åtta centimeter tjockt lager betong utgjorde golvet i hela utrymmet.

Väggen vid ingången där den gas och splittersäkra dörren sitter består av 25 centimeter tjock armerad betong. Mellanväggarna består av sju centimeters siporexplattor. Dörrarna inne i anläggningen var av eternit med karmar i stål. Vatten och avloppsledningar drogs in i skyddsrummet i en gemensam rörgrav.

Stadens tillförordnade byggnadschef, K. Malmgren berättade för luftskyddsnämnden att kostnaden för utsprängningen av skyddsrummet i badparken (som skulle vara klar 15 juni) hade medfört en kostnad på 50 000 kronor istället för 75 000 kronor som det från början var beräknat att kosta. I och med detta hade man ekonomi att utöka antalet skyddsrum. (läs mer på den här sidan).

Statens Järnvägar visade intresse för det kommande skyddsrummet. de var nämligen skyldiga att ordna skydd både åt sin personal och sina trafikanter, därför hade man inrett ett skyddsrum i stationshusets källare vid Södertälje central, för järnvägspersonalen. Man hade dock vid den här tiden inte något skyddsrum för trafikanterna. Därför efterfrågade man plats i det offentliga skyddsrummet för 50 stycken trafikanter. Södertälje stad tyckte då att SJ skulle lämna en ersättning på 9 000 kronor, som skulle täcka delar av kostnaderna för skyddsrumsbyggandet. Det föll inte i god jord hos baningenjören vid SJ, som menade att man kunde bidra med 3 200 kronor, vilket var den summa som motsvarade kostnaden för att anlägga ett normalskyddsrum i stationshuset källare.

Luftskyddsnämnden besökte i oktober 1940, den nya luftskyddscentralen samt skyddsrummet i Badparken och skrev till protokollet:

”tog med tillfredsställelse del av de vidtagna anordningarna”. 

skr_1940-2

Belysning och värme installerades i det nya skyddsrummet av Södertälje Elektriska AB, till en kostnad av 3 350 kronor. Värmen bestod vid den här tiden av så kallade kamflänsradiatorer som satt på väggarna samt en elektrisk värmeapparat på tio kilowatt.

Stadens gas- och elektricitetsverksstyrelse beslutade vid ett sammanträde i augusti att luftskyddscentralens elförbrukning för uppvärmning skulle debiteras efter ett lägre pris. Normalt kostade elen 15 öre per kilowatt, men nu betalade man endast 7 öre.

Astra behövde en sval lagerlokal för värmekänsliga preparat och i ett av rummen i berganläggningen fanns oanvänt utrymme, som man hyrde för 300 kronor per år. Dock med ett förbehåll om att kunna frigöra platsen inom tolv timmar om luftskyddschefen så beordrade.

Södertälje tidning skriver kort efter att arbetena är klara, ett längre reportage där Petrus Sundin intervjuas och får möjlighet att visa och berätta om de arbeten som på relativt kort tid har hunnit uträttats djup inne i berget. Allmänheten fick också möjlighet att ”för en ringa penning” se vad som gjorts genom att en visning skulle anordnas av både luftskyddscentralen och skyddsrummen. Intäkterna från visningarna skulle gå till ytterligare utbyggande av det lokala luftskyddet.

Först passerade man en slingrande gång för att komma in till själva luftskyddscentralen. I ett rum fanns ett antal specialkonstruerade telefonapparater, där telefonisterna satt som mottagare om det skulle gälla allvar. Telefonisterna bestod av kvinnlig personal med telefonvana och bra telefonröst”. Det var också viktigt att de kunde skriva snabbt och ha en tydlig handstil. Telefonisterna hade i sina bås särskilda små blanketter i olika färg för olika typer av skador.

Meddelanden överfördes kortfattat av telefonister till blanketter, som sedan gick vidare till expeditionschefen i nästa rum där den sorterades. Svårare skador eller särskilt viktiga meddelanden prioriterades före de som var mindre viktiga och vidarebefordrades in till ett särskilt rum där luftskyddschefen och tjänstegrenscheferna befann sig.

 

Vid den här tiden (innan man började använda radio) var telefon den enda kommunikationsvägen till och från luftskyddscentralen, och i det fall att telefontrådarna eller telefonstationen hade tagits ur bruk, fanns cykelordonnanser och rapportkarlar i beredskap, som via observationsplatser kunde rapportera från något av de tjugo distrikt som staden var indelad i.

Som ett exempel på hur arbetet utfördes i luftskyddscentralen hade  Sundin fått meddelande från en observatör om en eldsvåda. Han gav den röda rapportlappen till brandchefen som satt mitt emot honom, och beordrar en av stadens brandkårsavdelningar till brandplatsen. För att kunna hålla reda på allt folk, och ha översikt över det stora arbetsområdet fanns en stor tavla med en karta över staden. Så snart en skada hade rapporteras, markeras den med en särskild nål. När Sundin gjort det han skulle, försågs nålen med en liten kula. Respektive tjänstegrenschef satte också ut ett märke och så småningom en kula när mannarna var klara med sina uppdrag.

 

Man delade upp arbetsuppgifterna i sex olika avdelningar. Ordningsavdelningen, brandväsendet, reparationsavdelningen, röjnings- och räddningsmanskapet, gasskyddsmanskap och sjukvårdare. På den stora kartan kunde man alltså direkt läsa av vad som hänt ute i staden och vad som hunnit åtgärdas. Varje tjänstegrenschef visste var hans personal befann sig, och hur stor reserv han kunde disponera om något annat skulle inträffa.

Varje onsdag samlades staben och medarbetarna i luftskyddscentralen för att öva. Diverse påhittade meddelanden ringdes in från olika håll i staden, om bombträffar med väldiga skador och svåra eldsvådor.

Journalisten Mc Inn, på Södertälje tidning avslutar med:

”Gatans flanörer äro ovetande om allt detta och sorglöst vandrar de fram och tillbaka i bombregnet. Det kanske låter lite kusligt, men bakom ligger det djupa allvaret, och det är tillfredställande att veta, att man med största energi gått in för att få en väl fungerande luftskyddsorgansiation här i staden”.

Skyddsrummet för allmänheten var inte riktigt klart vid denna tidpunkt, möbler och inredning saknades och med erfarenheter från det pågående kriget visste man att det var viktig att ge folk tillfälle att vila   under den tid larmet gick.

 Ändring av luftskyddscentralen 1943

I slutet av år 1942 påbörjas planer att flytta luftskyddscentralen inom bergrummet. Ett förslag från byggnadskontoret lämnas till luftskyddsinspektionen för godkännande.

1942_lfc_ändring

De fyra rummen i skyddsrummet är vid tidpunkten iordningställda och används som arkivlokaler för stadens räkning, men i och med att den nya centralen utförs, tycker luftskyddsinspektionen att det då är lämpligt att staden i stället övertar utrymmet där den tidigare centralen var belägen. Detta medförde också att antalet skyddsrumsplatser minskade från 500 till 200 stycken.

Under februari 1943, lämnar Byggmästare Nils Lindh en arbetsbeskrivning samt kostnadsberäkning till luftskyddschef Ringkvist över arbetet.

Källa: Södertälje stadsarkiv, byggnadskontoret (1943).
Källa: Södertälje stadsarkiv, byggnadskontoret (1943).

Luftskyddsinspektionen besiktigar den 12 juni 1943 ombyggnaden utan några direkta anmärkningar, dock så konstateras att reservbelysningen ännu inte är helt färdigställd.

Efter denna modernisering förefaller det som att luftskyddscentralen och skyddsrummet är oförändrat fram till år 1951. Vad som hände sedan, kan du läsa om här.