Hc Hunden 1950-1959

Under 1949 lämnade Civilförsvarsstyrelsen nya direktiv och typritningar för ett antal olika fullträffsäkra skyddsrumsanläggningar och civilförsvarscentraler, både friliggande och i berg. För Södertäljes del behövde den gamla civilförsvarscentralen moderniseras, få en bättre skyddsnivå och utökas storleksmässigt. Under projekteringen och när den var i bruk benämndes den med kodnamnet HUNDEN. 

Skissen visar berganläggningens storlek och läge mot en modern flygfotobild. H. Lindkvist (2016). Klicka för att se större bild.
Skissen visar berganläggningens storlek och läge mot en modern flygfotobild. H. Lindkvist (2016). Klicka för att se större bild.

 

1) Ingång från Badparken med närskydd och ingångstunnel med stötvågsfälla 2) Den äldre vinkelformade delen som sprängdes ut på 1940-talet som skyddsrum. 3) Den nya delen som gjordes på 50-talet. 4) Den del där försvaret hade sin LGC. 5) Den första delen som sprängdes ut 1939, och som nu gränsar mot Oxbacksleden.

 

En fullträffsäker anläggning skulle enligt det nya anvisningarna antingen vara insprängd i berg, eller byggd i betong och skulle ha skyddsvärde som innebar att den klarade fullträff från en minibomb samt skydd mot verkningarna av en atombomb som detonerar i luften. Dessutom skulle anläggningen vara säkrad för inträngande brandrök, gaser, bakteriella stridsmedel och radioaktivt stoft med hjälp av luftreningsanordningar.

Olika typer av bomber. Minibomben är större än vad man kanske kan tro. Källa: Riksluftskyddsförbundet (1943).

I ett brev till Länsstyrelsens försvarsavdelning i Stockholm under november 1950, berättade byggnadschefen att projekteringsarbetet för att bygga om huvudcentralen nu hade påbörjats. I december skickade byggnadskontoret några skissförslag på hur anläggningen skulle komma att se ut. I fred var det menat att anläggningen skulle användas till lagerlokaler där ca 400 kvadratmeter skulle vara möjligt att hyra ut för femton kronor per kvadratmeter eller 6 000 kronor per år.

Förslag till Bergrum i badparken 1950. Källa: Civilförsvarsstyrelsen tekniska byrån.
Förslag till Bergrum i Kv. Asken 4 (Badparken) 1950. Källa: Tekniska byråns arkiv hos Civilförsvarsstyrelsen.

Från Uppsala anlitades en sakkunnig geolog för att utreda om det skulle gå att utvidga den nuvarande anläggningen med nya bergrum innanför det befintliga. Med hjälp av en nivåkarta över berget och en besiktning fastställde doktor Ragnar Lidén att om golvnivå och rumshöjd skulle vara liknande som i den befintliga anläggningen skulle det medge en god bergtäckning, mellan tolv till femton meter tjockt bergtak. Berghöjden hade lång utsträckning mot väster, och bestod av gnejs. På ostsluttningens nedre del omkring ingångarna var berget mycket söndersprucket. Ett parti över västra ingången skulle rensas bort och förstärkas med betong. Undersökningen slog dock fast att berget en bit innanför gångarna var av bättre beskaffenhet.

Markundersökning Torekällberget. Källa. Södertälje stadsarkiv, Byggnadskontoret år 1950.
Markundersökning Torekällberget. Källa. Södertälje stadsarkiv, Byggnadskontoret år 1950.

Länsstyrelsen uttalade sig också, man hade inte något emot anläggningens placering, men tyckte att den redan befintliga centralen hade kunnat utnyttjas bättre, i stället för att spränga ut en helt ny innanför den befintliga. En tidig beräkning som Länsstyrelsen gjorde visade på att bara sprängningen av 1 900 m3 berg skulle kosta drygt 100 000 kronor.

Civilförsvarsstyrelsen meddelade i mars 1951 att man hos Arbetsmarknadsstyrelsen ansökt om tillstånd för byggnad av en första etapp för huvudcentralen. Man beräknar då att anläggningen i färdigställt skick skulle kosta 400 000 kronor, då hade man tagit i beräkningarna att arbetarlönerna hade stigit med femton procent under 1951. Södertälje stad skulle kunna få ett statsbidrag för detta på cirka 266 000 av Civilförsvarsstyrelsen.

Byggnadschef Torsten Johnson hade tidigare haft hand om ett flertal sprängningsarbeten i berg, meddelade att arbetet skulle kunna påbörjas i november efter en anbudsförfrågan. Företaget Nya Asfalt AB, (nuvarande NCC), lämnade det lägsta anbudet för den första etappen. Den första etappen utlystes som en offentlig kungörelse i tidningen, och angav att entreprenaden avsåg sprängningsarbete av ett skyddsrum. Täckbenämningen Hunden fick inte användas. Inga detaljer om hur anläggningen skulle inredas, rumsbeteckningar eller dylikt fick vara med i entreprenadhandlingarna, allt för att undvika att det skulle gå att räkna ut anläggningens ändamål.

Sedan 1946 hade 80 kvadratmeter av det gamla skyddsrummet som låg i anslutning till den dåvarande huvudcentralen varit uthyrt till Scania-Vabis som förrådsutrymme, där man bland annat lagrade däck. Nu blev man tvungen att säga upp detta hyreskontrakt för att sprängningen skulle kunna påbörjas. Man var också tvungen att flytta radiostationen under ombyggnadstiden. Civilförsvarsstyrelsen föreslog att den tillfälligt skulle placeras i den dåvarande kvinnliga förläggningen mot den östra väggen.

hyreskontrakt scania vabis

Etapp 1 – Bergsprängningen

I en hemligstämplad arbetsbeskrivning som jag hittat i det tekniska arkivet efter Civilförsvarsstyrelsen framgår bland annat att det mesta i den gamla anläggningen skulle rivas ut innan det nya skulle sprängas ut. Väggar, tak, elledningar, ventilationstrummor och VVS installationer. I största möjliga utsträckning skulle materialen återanvändas, man var därför noga i entreprenadkontraktet att påpeka att denna materiel skulle tillfalla beställaren, alltså Södertälje stad. Inte så konstigt då mycket av byggmaterialet inte kan ha varit äldre än den senaste ombyggnaden som gjorts sju år tidigare.

Ett nytt inslag skulle sprängas ut, och bergtaket vid ingången skulle bestå av minst tre meter friskt berg. Man skulle också rensa bort lösa delar ovanför berget och på sidorna för att undvika fallande stenar. Därefter skulle den tidigare ingången igenfyllas med schaktmassor. Avloppssystemet bestod av ett betongrör på cirka femton centimeter. I kamrarna lades en dränering av tegelrör ut på den avjämnade bergsbottnen vid vardera långväggen.

 

 

Ingången till civilförsvarsanläggningen som den ser ut sedan början av 1950-talet. Foto: H. Lindkvist (2015).
Ingången till civilförsvarsanläggningen som den sett ut sedan början av 1950-talet. Foto: H. Lindkvist (2015).

 

Ingången till LGC, ligger nära Oxbacksleden, och är väl synlig. Foto: H. Lindkvist (2015).
Ingången till LGC, ligger nära Oxbacksleden, och är väl synlig. Foto: H. Lindkvist (2015).

 

Byrådirektören på statens sakrevision begärde i slutet av år 1951 en skriftlig redogörelse över hur byggnadskontrollen av arbetet gick till. Vem hade utfört den och vilka teoretiska och praktiska kvalifikationer kontrollanten hade. Man ville också veta hur ofta kontrollanten besökte arbetsplatsen och om denne lämnade regelbundna rapporter över arbetets gång till kommunen. Varför vill då Statens sakrevision veta detta? Antagligen ville man försäkra sig om att de statliga medlen användes på ett förståndigt sätt. Torsten svarade att han tidigare haft hand om flertalet bergsprängningsarbeten och hade en examen från KTH väg och vattenbyggnad, samt reservofficersexamen vid ingenjörstrupperna. Svaret stillade uppenbarligen intresset från den statliga myndigheten, då jag inte kunnat hitta någon ytterligare korrespondens i detta ärende.

 

Etapp 2 – inbyggnads och inredningsarbeten

Vid det här laget, i juni 1952 hade sprängningsarbetena blivit klara. Kommunen fick inte för denna etapp utlysa entreprenadförfrågan offentligt, handlingarna hemligstämplades och istället skulle minst sex företag tillfrågas med hjälp av den förteckning som civilförsvarsstyrelsen hade lämnat på 57 st företag som fanns med i BRB (Byggnads- och reparationsberedskapen) som därmed var prövade och godkända ur säkerhetssynpunkt.

En sammanställning hade gjorts av sju anbud som kommit in gällande inbyggnadsarbetena. Dessa skickades till civilförsvarsstyrelsen för granskning. Av okänd anledning förkastades dessa anbud och en ny sammanställning med sex nya anbud finns från 19 november 1952. Där har nu en aktör tillkommit, T. Walléns Byggnads AB, som lämnat ett mycket lågt anbud i förhållande till de andra. Dessa tecknar Södertälje stad kontrakt med den 13 december 1952. Arbetet som skulle utföras var inbyggnad av det ny utsprängda utrymmet, och det tidigare skyddsrummet. Kortfattat så handlande det om rum för ventilation, pannrum, utrymme för reservkraft och stötvågsfilter. På underfyllningen av skärv som gjorts i den tidigare etappen, skulle man nu gjuta en betongplatta, tre centimeter tjock förutom i den nya infartstunneln där den gjordes åtta centimeter tjock. Längst bergskanterna lämnades en ränna med grovmakadam för avledning av vatten.

 

Väggar och tak

Ytterväggarna murades upp med cementhålsten, medan mellanväggar bestod av sju centimeter tjocka slaggplattor eller siporex. Alla väggar putsades sedan med kalkbruk och kalkfärgades sedan. I den nyutsprängda delen byggdes ett betongtak bestående av valvsektioner som först byggdes ihop på golvet och sedan hissades upp i rätt höjd och monteras på betongpelare. Konstruktionen av takvalven var patenterad av civilingenjör Kjell Stridbeck, som i efterhand under år 1955 krävde Södertälje stad på 918,75 kr i ersättning för att man använt hans patent utan lov.

 

DSC_0207

 

Reservkraften

Anläggningen hade anslutningar till det ordinarie elnätet, men om dessa av någon anledning skulle fallera så krävdes det att anläggningen skulle klara sin egen strömförsörjning. För att få veta någotsånär hur man skulle dimensionera kraftaggregatet, så gjorde Civilförsvarsstyrelsen under slutet av 1951 en undersökning som blev klar i januari 1952. Undersökningen omfattade fyra anläggningar belägna inom Stockholms län med täcknamnen Oxen, Lejonet, Hunden och Elefanten. Civilförsvarschefen i respektive stad fick fylla i en enkät rubricerad ”Sammanställning av effektbehov”, som gjordes med blyerts, och därefter har teknikern hos Civilförsvarsstyrelsen skrivit in justeringar och kompletteringar i bleck. För Hundens del, så uppskattade Södertälje stad att anläggningens effektbehov var 58 Kw, reservkraftaggregatets storlek skulle därför behöva vara på 60 kW. Civilförsvarsstyrelsen delade inte Södertälje stads mening, utan hävdade att det totala behovet endast var 26,5 kW. I slutändan beslutar man dock att ett aggregat på 50 kW ska införskaffas. Civilförsvarsstyrelsen skriver att det ska vara ett aggregat av svenskt fabrikat. Efter sedvanligt anbudsförfarande, så antogs lägsta anbud och köpet gjordes i januari 1953. Valet föll på ett dieseldrivet aggregat från Albin Motor i Kristinehamn. I stationärt utförande såldes dessa motorer förutom som reservelverk för sjukhus och till militära anläggningar i bergskyddsrum, som pumpaggregat för bevattningsändamål till bl a Peru och Israel. Av anläggningens underhållsplan från 1966 framgår att reservelverket skulle startas två gånger per månad och köras i minst en halvtimme med 50% belastning. Dessutom skulle man en gång per år utföra ett belastningsprov under längre tid, i minst sex timmar med full belastning där alla installerade strömförbrukare var igång.

Jag har varit i kontakt med Albin motor, men de har inte varit intresserade eller haft möjlighet att dela med sig av ett foto på detta aggregat. / Henrik

 

Försöksverksamhet 1954

Civilförsvarsstyrelsen bedrev under drygt en veckas tid vid senhösten 1954 försöksverksamhet i anläggningen. Något man kallade för Hc-övningen i Södertälje. Det handlade främst om civilförsvarets organisation och hur arbetet skulle bedrivas i huvudcentraler. Det pågick genomgångar och övningar på dagarna med ett antal högt uppsatta befattningshavare och på kvällarna var delar av personalen från Södertäljes civilförsvarsområde med. I scenariot rådde krigstillstånd sedan tio dagar tillbaka och landet hade efter krigsutbrottet utsatts för upprepade flyganfall främst mot de nordligaste och sydligaste delarna.  Civilförsvarsområdet var då uppdelat i tre olika basområden, och man hade tre olika observationsplatser i torn som skulle rapportera in till huvudcentralen. Dessa var placerade på följande platser: Kvarnberget, Kv. Linnéan och i Kv. Gemsen.Anläggningen klar

 

I maj 1955 sammanställer byggnadschefen den totala kostnaden för alla inbyggnadsarbeten för etapp två. T. Walléns Byggnads AB hade utfört extra arbeten för över 71 000 kronor, vilket medförde en total kostnad av 316 684 kronor. Ett urval av andra kostnader är H. Holmberg & Co, som installerade värme och sanitetsutrustning för över 20 000 kronor. Svenska fläktfabriken som installerade ventilationsanläggning för drygt 39 000 kronor samt nästan 11 000 kronor för den bergborrade brunnen som skulle fungera som reservvattentäkt. Allt som allt 482 981 kronor.

I augusti 1955 hade en slutbesiktning gjorts av anläggningen. Ett antal punkter togs upp, och vid en efterbesiktning som gjordes under våren 1956 konstaterade Civilförsvarsstyrelsen att samtliga erinringar var åtgärdade.

Principschema över ventilation. Svenska fläktfabriken (1956). Källa: Civilförsvarsstyrelsen / tekniska byrån.
Principschema över ventilation. Svenska fläktfabriken (1956). Källa: Civilförsvarsstyrelsen / tekniska byrån.

Oxbacksleden planeras

I och med att biltrafiken växte i staden planerades för att en ny trafikled skulle dras precis intill berget. Därmed behövde den gamla ingången sprängas bort och en ny tas upp. Därför träffar i december 1955, byggnadschefen och stadsplanearkitekten från Södertälje stad projektören och en ansvarig från Civilförsvarsstyrelsen för att komma fram till en lösning.

Skissen visar den principlösning som man då kom överens om. Källa: Tekniska byrån Civilförsvarsstyrelsen (1955).
Skissen visar den principlösning som man då kom överens om. Källa: Tekniska byrån Civilförsvarsstyrelsen (1955).

 

Utrymme för flygvapnets luftförsvarsgruppcentral (Lgc).

Samtidigt som huvudcentralen för civilförsvaret höll på att ta form sprängde fortifikationsförvaltningen under åren 1952-1953 ut utrymmen för en lgc i nära anslutning. Flygvapnet skulle här placera personal från Södertörns flygflottilj (F18) som skulle stridsleda och bevaka luftrummet med hjälp av en storradar som hade en räckvidd på över 400 km och med optiska iakttagelser från ett 20-tal luftbevakningsstationer placerade i södertäljetrakten. Man kunde i och med detta upptäcka anfallande flyg på stort avstånd och därmed öka förvarningstiderna. Efter att man sorterat och sammanställt de inkomna uppgifterna, skickades de sedan vidare till en luftförsvarscentral belägen på Tullinge flygbas som samordnade luftförsvaret i sin sektor.

Utrymmen som byggdes var ett taktikrum, tekniska driftutrymmen samt ett antal stabs- och kontorsrum.

Del av anläggningen som fortifikationsverket sprängde ut mellan 1952-1953. Källa: Södertälje stadsarkiv. Klicka på bilden för att se den i större format.
Del av anläggningen som fortifikationsverket sprängde ut mellan 1952-1953. Källa: Södertälje stadsarkiv.

Redan under planläggningsstadiet kom man överens med Civilförsvarsstyrelsen om att få använda ett utrymme, där den ursprungliga luftskyddscentralen från 1939 varit belägen, att ha som reservkraftcentral för lgc, då det var det lämpligaste för att kunna avleda avgaserna från reservelverket. I utbyte skulle civilförsvaret få ett rum på cirka fjorton kvadratmeter inom lgc delen (107), något som förbanden från Södertörns flygflottilj F 18, senare kom att använda som mobförråd. Under 1956 sökte marinkomandochefen efter ett ”för speciellt ändamål lämplig lokal”. Helst i anslutning till lgc. Man ville inrymma en marin bevakningsområdeschef. Några närmare uppgifter om vad detta innebar har jag ännu inte kunnat finna.

LGC hade sin egen reservkraft i rum 122, och oljetank i rum 123. Även Televerkets reservstation kunde försörjas via detta. Foto: H. Lindkvist (2015).
LGC hade sin egen reservkraft i rum 122, och oljetank i rum 123. Även Televerkets reservstation kunde försörjas via detta. Foto: H. Lindkvist (2015).

 

Ingången med närskyddet. Foto: H. Lindkvist (2015).
Ingången med närskyddet. Foto: H. Lindkvist (2015).

Den gamla värmeanläggningen och pannan som eldades med stenkol byggdes under 1958 om så att anläggningen istället kunde värmas med olja. Detta skulle enligt civilförsvarschefen generera en lägre bränslekostnad och att tillsynen skulle kunna minskas.

Atomskyddsutställning

Under fem dagar i början av december 1959 arrangerade Södertäljeortens Civilförsvarsförening, Sveriges Civilförsvarsförbund, Försvarets forskningsanstalt och AB Atomenergi tillsammans en utställning i skyddsrummet, Badparken och i Societetssalongen. Man ville enligt pamfletten visa och lära allmänheten hur de skulle skydda sig vid ett atombombsanfall. Bl a berättades att ett vanligt källarutrymme i en villa skulle ge ett ganska gott strålningsskydd, endast en tiondel så stark som ovan jord. Där skulle man också i förväg ha placerat livsmedel, vatten i plastflaska osv. Sedan hade man ordnat med en pulpetkarta över staden där den intresserade kunde trycka på en knapp för det område som var av intresse och därefter fick man svar vart utrymning skulle ske om ett framtida krig skulle inträffa. Det gjordes också reklam för hur staten och kommunerna gemensamt nu höll på att bygga större och kraftigare befolkningsskyddsrum som skulle skydda medborgarna mot detta atomhot.

Källa: Södertälje stadsarkiv, Civilförsvarsföreningen (1959).
Källa: Södertälje stadsarkiv, Civilförsvarsföreningen (1959).

 

I bildens vänstra del kan man se trappstegen som lede in till ledningscentralens ingång innan Oxbacksleden byggdes. Fotografen stod där vi nu har ett övergångsställe med trafikljus på Oxbacksleden. (1962). Källa: Länstidningen i Södertälje 2005-10-26
I bildens vänstra del kan man se trappstegen som lede in till ledningscentralens ingång innan Oxbacksleden byggdes. Fotografen stod där vi nu har ett övergångsställe med trafikljus på Oxbacksleden. (1962). Källa: Länstidningen i Södertälje.

 

Redan i början på 1960-talet påpekade Länstyrelsen att anläggningen hade för lågt skyddsvärde, och var illa placerad eftersom den var centralt belägen. Kanske hade samband med de forskningsstudier om atomvapenskyddade anläggningar som Fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå gjort under 1957. Där kom man fram till att den största förödelsen skulle åstadkommas om en atombomb skulle detonera i kontakt med bergtäckningen ovanför eller i närheten av en berganläggning. Även om den inte skulle orsaka genomslag, så skulle bergrummets tak slitas loss och stöta ut en stor bergmassa som skulle demolera eventuell inbyggnad. I ett modellförsök med en ”liten” atomprojektil på fem kiloton konstaterades att den skulle skapa ett kraterdjup på tretton meter vid en direktträff. Den skulle därmed orsaka en kraftig utstötning där flera meter tjocka skikt av berglagret skulle lossna och falla ned i bergrummet och därmed orsaka total förstörelse. Denna anläggning skulle därmed bli helt totalförstörd.

Det var inte bara anläggningen i Södertälje, utan det flesta bergrum hade vid den här tiden en tjocklek på bergtäckning som var mellan 12-20 meter. Det gav ett fullt betryggande skydd mot dåtidens tyngsta konventionella vapnen, men för praktiskt taget alla berganläggningar skulle endast en atombom på 20 kiloton vid en måttlig vapenspridning på 400 meter krävas för totalförstöring. Man ansåg att det inom överskådlig framtid skulle vara både praktiskt och tekniskt omöjligt att bygga berganläggningar som skulle vara helt fullträffsäkra för alla typer av atomvapen före mitten av 1970-talet. För militärens del var det under 1950-talet av högsta prioritet att utveckla skyddet mot atomvapenverkan, denna prioritering delades dock inte av den svenska riksdagen.

 

Läs vidare HÄR vad som hände med anläggningen.