Framskjutna enheter (FE)

I mars 1972 uppmanade länsstyrelsen kommunen att påbörja projektering av två skyddsrum för framskjutna enheter. Dessa anläggningar skulle lokaliseras i anslutning till vattentornen i Rosenlund respektive i Västergård. Civilförsvarsstyrelsen beslutade att de bägge anläggningarna skulle vara av typen FE 30-100 efter en grundläggande utredning och byggnadsprogram.

FE 30-100 var en en framskjuten enhet för 30 personer från räddningstjänsten. Anläggningarna var gjorda i betong och hade ett skydd för direktträff av 100 kg flygbomber. På flera håll i Stockholm byggdes under samma tid framskjutna enheter, bl a i Skärholmen, Tensta och Danderyd dessa var dock av den större och kraftigare modellen FE 60-250.

Den preliminära kostnaden för dessa beräknades bli nästan en halv miljon kronor per styck. Kommunen försökte under 1973 att få länsstyrelsen att ompröva sitt beslut och slopa kravet eller åtminstone skjuta upp det på framtiden, eftersom det skulle belasta kommunens redan hårt ansatta ekonomiska situation. Totalt skulle man punga ut med elva miljoner kronor för civilförsvarsanläggningar mellan åren 1972-1975 enligt en prognos som Ingemar Ydfors på stadsbyggmästarekontoret  redovisade (se nedan). Dock skulle statsbidrag utgå med nästan åtta miljoner.

Kommunen kom inte undan kravet som var fastställda av regeringen i försvarsbeslut 1972.

En av de största riskerna med det krigshot som förelåg under 1970 och 1980 talen var den korta förvarningstid som förväntades. Det militära försvaret riktade i högre grad än tidigare in sig på kuppförsvar genom att regementena skapade starkare och större kuppförsvarsförband samt att hemvärnets roll utvidgades och förstärktes.

Man räknade med att huvudstaden och Stockholms län vid en krigssituation skulle hamna i ett mycket utsatt läge. Landets centrala förvaltning, radio, tv, Mälardalens militärstrategiska läge, flygplatser, järnvägar, hamnar etc gjorde att invånarnas skydd skulle prioriteras högre här än i andra delar av landet. Detta påverkade också civilförsvaret som bland annat såg till att ordna skydd för framskjutna enheter ur räddningstjänsten, något man kallade för undsättningsavdelning. Nedan kan du se situationsplanerna för de bägge anläggningarna.

Anläggningarna färdiga

De två anläggningarna i Södertälje var färdigbyggda under senare delen av 1975 och var självförsörjande med lång uthållighet. Skyddstäckningen över taket hade fullträffskydd mot artilleriprojektiler och 100 kilo flygbomber samt skydd mot luftstötvåg och strålning från kärnstridsmedel.

Huvudentréerna bestod av en betongtunnel med trappa till stötvågsdörr in till stötvågssluss. Nödutrymning kunde ske via ett stigchakt med stötvågslucka mot det fria. I början av 1990-talet innan civilförsvaret avvecklades fanns 17 framskjutna enheter i Stockholms län varav sex av dessa även hade parkeringskydd för räddningstjänstens fordon.

Från första juli 1976 inrättade kommunens fastighetskontor en särskild tjänst för drift och underhåll av civilförsvarsanläggningarna inom kommunen. Förutom dessa framskjutna enheter så fanns ju också ledningscentralen Tordyveln och tre stycken branddammar.

Årligen gjorde länsstyrelsens försvarsenhet i Stockholms län kontroller av civilförsvarets ledningscentraler, framskjutna enheter och observationsplatser. Två dagar i November 1979 besökte inspektionsförrättarna Lennart Hjortek, Kurt Petersson och Lars Svahn, Södertälje för att inspektera Södertäljes observationsplatser och framskjutna enheter.

Driftsproven omfattade bland annat att kraftaggregaten skulle startas klockan sex på morgonen samma dag som inspektionen, och hållas i gång tills inspektionen var avslutat. Underhållskort och planer för förberedelser kontrollerades också.

I protokollet från besiktningen i FE Rosenlund kan man bland annat se att den mekaniska domkraften till betongluckan som utgjorde nödutgång gick trögt och var rostig. Det fanns även skador på betongluckan som skulle åtgärdas med epoxiklister och igjutning. Utrustning saknades, Spillvattenpumparna hade fastnat, vilket åtgärdades efter rengöring. Kraftaggregatet fungerade inte som det skulle utan det stannade så fort det belastades. Dessutom saknade länsstyrelsen nycklar till anläggningen vilket kommunen anmodades att åtgärda. Det var med andra ord en ganska omfattande åtgärdslista för kommunen på den då endast några år gamla anläggningen.

Några minnen om hur det såg ut i FE Rosenlund

När det gäller foton från dessa anläggningar som sedan en lång tid tillbaka är rivna är det ofta omöjligt att få tag på. I detta fall så har Benkar som driver sidan Glömda rum under sommaren 2008  dokumenterat anläggningen i Rosenlund och har gett mig tillstånd att använda några av hans bilder. Jag rekommenderar ett besök på sidan glömda rum om du vill se massor av bilder från anläggningar i Sverige och även Europa.

Nedgången var i fredstid täckt med schok av träplank som snabbt kunde tas bort när anläggningen behövde användas. När man passerat ner i trappen fanns en gallergrind som hindrade intrång. Bakom skyddsräcket skymtar luftintagen för anläggningens ventilation och för reservkraftaggregatet.

 Avvecklingen

Från och med mars 1994 överfördes ansvaret för kommunens civilförsvarsanläggningar från Södertälje kommunfastigheter till Tekniska nämnden. Enligt en uppgift från år 1992 var de årliga driftskostnaderna 69 000 kronor för dessa bägge anläggningarna.

Tekniska kontoret ansvarade för avvecklingen som beslutades 2001, men det var först under hösten 2008 som bägge dessa anläggningar slutligen revs och plomberades.