Folket här hemma blev oroliga när kriget flyttade nära våra egna gränser, detta efter att Stalin nekats att annektera vissa platser i Finland. Sovjet hade under slutet av november 1939 börjat flygbomba civila mål i bl a huvudstaden Helsingfors. Sverige drog nytta av erfarenheterna därifrån, som visade att det civila luftskyddet med skyddsrum och annat också var i behov av att kompletteras med luftvärn.
Staten var medveten om de svagheter som fanns i det svenska luftskyddet. I försvarsreformen från 1936 var tillgången på luftvärnsmateriel så dålig att våra större städer (undantaget Stockholm), industrianläggningar och kraftverk inte kunde skyddas eftersom man helt saknade luftvärn. Efter en utredning 1937 om hur staten skulle förhålla sig till att ta emot gåvor i form av luftvärnsmateriel, reglerades detta tillslut i ett riksdagsbeslut 1938. Den skänkta materielen skulle användas till försvaret av den ort som givaren bestämde. Det var tvunget att insamlingarna ordnades på privat initiativ och för de insamlade pengarna köptes försvarsmateriel som sedan skänktes till försvaret. Tanken var att luftvärnet skulle hålla bombflyget på så stort avstånd och höjd från Södertälje och Östertälje att man skulle avvärja skadeverkningar, åtminstone av större omfattning.
För Södertäljes del så startade insamlingsarbetet i februari 1940 på initiativ av Sten Simonsson, som var disponent på Södertälje bryggeri, och Svenska Maskinverkens direktör Sven Otterbeck. De ville att stadens industrichefer skulle träffas för att diskutera luftskydd och luftvärn som nu var en gemensam angelägenhet för stadens företagare. Otterbeck lovade att undersöka hur man på frivillig väg skulle kunna förse staden med luftvärnsartillerier, precis på samma sätt som man hade eller höll på att göra i andra orter. Man bjöd in Södertäljes alla industrichefer till middag på stadshotellet den 23 februari.
Omkring tvåhundra nyfikna hade kommit till mötet där kapten Nordsell från I10 i Strängnäs höll ett föredrag om luftvärnet. Grunderna diskuterades till att införa en frivillig beskattning för att kunna köpa in ytterligare luftvärnsartilleri. Olika meningar framfördes under mötet, särskilt när det gällde fastighetsägarnas större eller lika insats med övriga medborgare. En kommitté på sju ledamöter, och sju suppleanter bildades, för att utarbeta ett förslag till denna beskattning.
Första gången kommittén träffades var den 27 mars, och man bestämde då att insamlingen skulle organiseras i form av en frivillig debitering efter normen 1:10 per skattad krona. Detta kallade man för luftvärnsavgift. Det bildades också en redaktionskommitté som skulle sköta arbetet kring insamlingen. Drätselkammaren i Södertälje stad och Östertälje kommunalnämnd ordnade utskrifterna av skattsedlarna. Under tiden hade Hantverksföreningens sångare som gårdsmusikanter och Södertäljeamatörernas uppträdande på Roxybiografen genererat en del pengar. Det bestämdes också på sammanträdet att ”Södertälje luftvärn” skulle ändra namn till Södertäljeortens luftvärnskommitté med motiveringen att man trodde insamlingen skulle gå bättre.
För att ytterligare stimulera insamlingsarbetet bestämde kommittén på förslag av köpman Petrus Lundkvist att släppa ut en så kallad luftvärnsnål till ett pris av en krona styck. Man lät Westins ateljé i Stockholm utforma och tillverka 3 000 stycken av oxiderad brons, som sedermera tillförde 1 340 kronor till insamlingen. Tyvärr så smälte 350 av nålarna 1941 vid en brand på Svenska Maskinverken, där dom förvarades.
Jag har inte lyckats hitta någon nål och vet inte hur den såg ut, men om det finns någon som har en sådan så ta gärna en bild och skicka till mig.
Insamlingens resultat
I maj 1940 gjordes den första sammanställningen över insamlingens resultat. Dessa uppgifter var hemliga både under tiden insamlingen pågick och efteråt, de framgår av en skrivelse från Statens informationsstyrelse där man varnade kommittén för att lämna ut uppgifter angående insamlingsresultat, pjäsval, uppställningsplatser m.m till press och allmänhet. I skriften Södertälje i beredskap som gavs ut i samband med det frivilliga försvarets dag oktober 1942, beskrivs kommitténs arbete, med undantag av de uppgifter som var hemliga. Den som var intresserad kunde dock personligen vända sig till disponenten Simonsson för att ”erhålla vissa upplysningar”. Vid det här laget i maj 1940 hade 36 procent av skattsedlarna hade återkommit, vilket innebar drygt 100 000 kronor. Dessutom hade de frivilliga insamlingarna givit 6 000 kronor och industrierna bidragit med 137 000 kronor. Totalt 243 000 kronor vilket idag skulle motsvara cirka sex miljoner kronor. Här nedan kan du se vilka företag som var med och bidrog till stadens säkerhet.
| Bidragstecknare: | Antal
anställda: |
Bidrag kr: |
| Tornvall Konfektions AB | 200 | 7 000 |
| W. Dan Bergmans lättmetallgjuteri | 100 | 3 500 |
| Blomqvists Verkstad AB | 15 | 525 |
| AB Scania Vabis | 830 | 24 900 |
| AB Svenska Maskinverken | 670 | 20 100 |
| AB Baltic | 325 | 11 375 |
| Centrifug AB | 400 | 14 000 |
| AB Astra | 485 | 14 550 |
| Tobaksmonopolet Södertälje | 165 | 15 000 |
| AB Keros | 50 | 2 000 |
| Södertälje Bryggeri AB | 60 | 3 000 |
| Södertälje Hembryggeri | 20 | 800 |
| Södertälje Kolimport AB | 10 | 1 000 |
| Stockholms Siporexfabriks AB | 25 | 1 500 |
| Igelsta Trävaru AB | 150 | 1 000 |
| Östertälje Snickeri & Trävaru AB | 25 | 1 000 |
| Nore L. Hansson | 50 | 2 000 |
| Ruben Johansson & Co | 10 | 400 |
| Södertälje Bil AB | 20 | 800 |
| Södertälje Byggnadsvaror | 20 | 600 |
| Södertälje Trävaru AB | 12 | 600 |
| Fejmert Comp. AB | 33 | 1 000 |
| Södertälje Elektriska AB | 15 | 600 |
| Södertälje Omnibus AB | 10 | 350 |
| Byggmästare Anders Andersson | 50 | 1 000 |
| Södertälje Tryckeri AB | 20 | 1 000 |
| Vin & Spritcentralen | 40 | 6 300 |
| Mjölkcentralen | – | 400 |
Flera kanoner
Efter samråd med de militära myndigheterna så bestämde sig kommittén att köpa fyra stycken 20 mm pjäser istället för de två 40 mm som man först hade tänkt sig. 20 mm automatkanonerna var anpassade att mota luftangrepp från låg höjd, vilket därför gjorde att de var bättre anpassande för Södertäljes terräng.
Under september märkte man att insamlingen gett mer än man förväntat sig. Det fanns fortfarande 23 000 kronor kvar, vilket resulterade i inköp av ytterligare en pjäs. Den var tänkt att sättas upp på ett torn på AB Svenska Maskinverken, men tornet brann ner under 1941. Den ständigt ökande ränteavkastningen och pengar från luftvärnsavgiften som fortsatte att komma in, medgav att man kunde lämna ett bidrag för utrustning till Södertälje hemvärn. Hemvärnet skulle ju arbeta med luftvärnet i Södertälje, och eftersom det inte fanns pengar till uniformer skor, skidor, förbandsmaterial och vapen tyckte man att det var lämpligt att överlämna detta överskott till hemvärnet.
I juni 1941 var överskottet cirka 11 000 kronor. Man beslöt då att Södertälje skyttegille skulle få medel att göra färdigt sin nya skjutbana. Leverans av pjäserna försenades rejält, och ett ränteöverskott uppstod. Därför bestämde man i december att en rörlig lavett skulle köpas till en av 20 mm pjäserna, och att Arméförvaltningens tygdepartement skulle få ett bidrag till instrumentering för de två 40 mm automatkanonerna.
Luftvärnsmaterielen levereras
Efter dryga leveransförseningar, så utbetalades pengarna i omgångar till Bofors under 1942. Under hösten detta år höll Södertäljeortens luftvärnskommitté sitt sista sammanträde, där man beslöt att resterande överskott skulle lämnas som bidrag att bygga matsalsbaracker vid två av luftvärnsställningarna nämligen Astraberget och järnvägsbron.
Stockholms försvarsområde som skulle betjäna de sju pjäserna hade färdigutbildat sin personal i februari 1943. Det innebär att det tog tre år från insamlingens start till att pjäserna med utbildad personal stod färdig att användas. Något som tack och lov aldrig behövdes. Sten Simonsson avslutar sin redogörelse för kommitténs arbete den första mars 1943 med följande ord:
”En nådig försyn har ännu ordnat det så, att pjäserna ej hava behövt tagas i anspråk. Skulle så emellertid behöva ske en dag hoppas vi alla att de skola tala sitt tydliga språk och eftertryckligt dokumentera Södertäljebornas fasta försvarsvilja och stora insats till hemortens skydd”.
Sten Simonsson