I början av år 1937 bestämde länsstyrelsen i Stockholms län, att polischefen i respektive stad skulle utarbeta planer för civila skydds- och räddningsåtgärder om angrepp skulle ske av bombplan. Redan i fredstid skulle ett handlingskraftigt skydd byggas upp, som skulle kunna mobiliseras vid behov. Luftskyddet skulle försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna. Luftskyddet kompletterade det militära luftförsvaret som med sitt luftvärn och jaktflyg skulle förhindra fientliga anfall. Det var också militären som ansvarade för luftbevakningen, där optiska iakttagelser i förväg skulle ligga till grund för alarmeringen av civilbefolkningen. Man befarade att bombanfall kunde ske mot staden med minibomber, brandbomber, stridsgaser och även beskjutning med kulsprutor. I början av 1940-talet fanns det även med i beräkningarna att luftlandsättning av fientliga trupper kunde ske.
Några av nyckelpersonerna i Södertäljes luftskyddsorganisation som måste omnämnas är framförallt stadsfiskalen Petrus Sundin som var den första luftskyddschefen i staden. Petrus Sundin var född 1885 i Gudmundrå socken i Västernorrland. Stadsfiskal motsvarar dagens chefsåklagare eller polismästare. I Södertälje fanns ingen särskild polismästare, därmed var Sundin även polischef. Byggnadschefen Torsten Johnson var förste vice luftskyddschef. Brandchefen Nils Österberg. Förutom dessa befattningshavare hade man i 1938 års planläggning organiserat ett antal tjänstegrenschefer för respektive arbetsområde.
| Tjänstegrenar | |
| Alarmeringstjänsten | 
Stadsingenjören, Natanael Nyström var född 11 juli 1890 i Malmö och avled i Södertälje den 26 januari 1985. |
| Mörkläggningstjänsten | 
Belysningschefen och ingenjören Per Enander var född 2 februari 1877 i Borås. |
| Utrymningstjänsten | inspektionskonstaplarna
Gösta Andersson och Sixten Zeijlon |
| Byggnadstekniska åtgärder såsom skyddsrum m.m | 
Byggnadschefen, Torsten Johnson var född 17 januari 1889 i Seglora församling, Älvsborg. Kapten i Kungl. väg- och vattenbyggnadskåren. Han var mellan åren 1931-1956 byggnadschef i Södertälje. |
| Trafiktjänsten och ordningshållningstjänsten | polisöverkonstapeln, Valentin Johansson och inspektionskonstapeln, Olof Berg |
| Brandtjänsten | brandchefen, kapten Nils Österberg |
| Reparationstjänsten
Elverk, Gasverk, Vattenverk |
Ingenjör Hans Christian Hansen var född 1892 i Örja socken, Malmöhus län. Chefsassistent vid gas- och elektricitetsverken. Byggnadschefen, Torsten Johnson |
| Röjnings och räddningstjänsten | byggnadschefen, kapten Torsten Johnson |
| Gasskyddstjänsten | gasskyddschefen, kapten Nils Österberg |
| Sjukvårdstjänsten | 
Dr. Erik Gustaf Wallgren var född 7 november 1899 i svika. Förste stadsläkare, läkare vid epidemisjukhuset.
Andre vice luftskyddschefen August Fredrik Wiberg var född 1871 i Lyngby, Malmöhus län. pensionerad brandchef. |
| Materialförvaltare | inspektionskonstapeln Ernst Lövgren |
| Hemskydden | 
Vice brandchef, Oskar Bernhard Stromwall. Född 20 mars 1886 i Grythyttan. Var brandförman, och även styrelseledamot i flera nämnder. |
Sundin påpekade under planeringen av luftskyddet år 1938, att säkerhetsåtgärder skulle vidtas vid några av de viktiga skyddsföremålen i staden. Huvudvattenledningen som försörjer stadens östra delar var dragen precis i närheten av norra klaffbron, därför menade Sundin att landsfästena på bron över kanalen skulle maskeras genom målning och plantering av buskar, för att försvåra upptäckt från luften. Även gasverket var ett av de främsta skyddsföremålen, där tyckte Sundin att man skulle plantera lövträd runt anläggningen, och då särskilt vid gasklockan.
Luftskyddets aktiva personal skulle vid den här tiden inrymmas i skyddsrum på tre förläggningsplatser i staden, nämligen i Nya rådhusets källarvåning, Epidemisjukhusets källarvåning och Stadshotellets källarvåning. Luftskyddets stab skulle grupperas i Nya Rådhusets källare. Inget av dessa utrymmen var iordninggjorda, utan krävde förstärkningar och ombyggnad. I tidigt skede föreslog Sundin, att ett utrymme för luftskyddets ledning borde sprängas in i berg. Något som senare kom att genomföras och stod klart i december 1939.
läs mer om luftskyddscentralen ⇒ HÄR
Vilka mål kunde en fiende ha?
Inför planläggningen för Södertälje luftskyddsområde undersöktes vilka mål en fiende kunde tänkas utsätta för bombanfall. Man räknade med att det i första hand var industrier och allmänna företag som skulle drabbas. En indelning av farliga områden gjordes i två grupper, beroende på deras geografiska läge.
En grupp låg i stadens norra del intill Mälaren där företag såsom Svenska centrifug, Södertälje Bryggeri, Mjölkcentralen, Vin & Spritcentralen och Astra var belägna. Till gruppen hörde också Gasverket och Mälarehamnen med sitt hamnkontor samt Tobaksmonopolets fabriker som var belägna på andra sidan Mälarviken ungefär mitt emot gasverket. Omkring området fanns en del bebyggelse.
Inom den andra gruppen i stadens södra delar fanns bland annat Scania-Vabis fabriker och Svenska Maskinverkens fabriker vilka båda var belägna mycket nära varandra. Baltics fabriker låg söder om dessa i stadsdelen Näset. Här fanns också en del andra fabriksföretag, och uthamnen. I närheten av Baltics fabriker fanns stadens kraftstation dit också Södertälje södra järnvägsstation inräknades. I närheten av stationsområdet fanns en omformarstation. I sydhamnen hade företaget Kolimport ett stort upplag av koks och kol med krananläggningar och där fanns också ett spannmålsupplag. Bebyggelsen var inte så tät, men i närheten av Scania Vabis och Svenska maskinverkens företag fanns en del bostäder för industrianställda. Inom Näset fanns en del mindre villabyggnader.
I Södertälje stad räknades Kanalverket och slussbyggnaderna som farligt område. Vidare så inräknades Bergmans metallgjuteri som var beläget invid vägen mot Stockholm. Utrymningschefens bedömning var att personer som bodde inom dessa områden skulle behöva bortflyttas. Preliminärt räknade man med att det berörde omkring 2 000 personer. Vid den här tiden hade inget av nämnda företag vidtagit några åtgärder för bortflyttning av personer som var bosatta i närheten.
Socknarna Östertälje, Västertälje och Tveta hade vid tiden inga företag som bedömdes kunna drabbas av angrepp med undantag för sågverket vid Saltsjön och att bebyggelsen var ganska tät runt omkring Östertälje järnvägsstation, därför bedömdes att personer inom dessa två områden också skulle flyttas till mindre utsatta områden.
Nykvarn
Luftskyddsledaren Ernst A. Ernstler i Nykvarns luftskyddsdistrikt skrev till länsstyrelsen att någon planläggning inte behövdes. Det ledande industriföretaget vid tiden var Nykvarns bruk. Samhället var inte tättbebyggt, utan bestod av egnahemsvillor belägna avsides från varandra. Terrängen var också av sådan beskaffenhet att befolkningen kunde söka skydd i närbelägna skogsdungar. Dessutom hade man anlagt skyddsrum för skolorna och ett offentligt skyddsrum i närheten av järnvägsstationen. Brukets personal hade tre stora skyddsrum som dom förfogade över.
Nykvarn hade en inkvarteringsnämnd som vid eventuellt krig skulle ta emot evakuerade från andra orter. Om krig skulle bryta ut räknade man med att en eventuell fiende i första hand skulle angripa Stockholm, Åkers Krutbruk och Södertälje, där dem krigsviktiga industrierna var belägna. Men om ett angrepp mot förmodan skulle ske mot Nykvarn räknade Ernstler med att en fiende skulle släppa sin bomblast mot pappersbruket.
Organiseringen av det allmänna luftskyddet 1938
* I fredstid tillkom en borgarbrandkår om 20 man samt allmän brandkår på cirka 200 man. Vid luftskyddstillstånd tillkom allmän brandkår på 120 man, uppdelad på 15 avdelningar. Sammansättningsplan för det allmänna luftskyddet år 1938.
Tre olika lägen av beredskap
En planläggning från 1940 redogör för de olika beredskapslägena, som inträdde efter att luftskyddstillstånd hade beordrats. Luftskyddet i staden skulle kunna inta tre olika grader av beredskap. Första beredskapsgraden innebar full beredskap. I andra beredskapsgraden skulle en tredjedel av luftskyddets kapacitet omedelbart kunna tas i anspråk, och full beredskap skulle vara utvecklad inom sex timmar. Vid tredje beredskapsgraden skulle en tredjedel av luftskyddets kapacitet kunna utnyttjas, och efter ett dygn skulle full beredskap vara uppnådd.
Vid en mer detaljerat anblick på Tredje beredskapsgraden, så skulle personalen i luftskyddets ledning samt ordningstjänsten, hållas i tjänst i den utsträckning som krävdes för att kunna förbereda och övergå till högre beredskap. Alarmeringscentralen skulle vara bemannad och även ledningscentralen med telefonvakt. Eftersom Södertälje också var klassificerad A-ort, bemannades centralen dessutom i det här läget med en vakthavande polisman och en ordonnans.
De lokaler, transportmedel och materiel som luftskyddet i fredstid hade avtal att kunna använda, skulle i detta läge inte rekvireras. Dock kunde man vid behov ta ungefär en tredjedel av dessa i anspråk inom tre timmar, och resterande inom ett dygn.
Inom industriskyddet fanns en ständig telefonvakt hos stadens viktigaste industrierna och företag. Luftskyddsledaren skulle vara anträffbar per telefon. Semester och permittering av personalen skulle ordnas så att brandskyddstjänsten inom tre timmar hjälpligt kunde bemannas. Hemskyddets distrikts-, block- och kvartersledare skulle vara anträffbara per telefon eller på annat sätt.
När det gällde beredskapsgrad två, skulle alarmeringscentralen, luftskyddscentralen samt observations- och rapporttjänstens telefoner vara bemannade så att luftskyddstjänsten skulle fungera effektivt.
Luftskyddstjänstens övriga organ skulle vara bemannad till cirka en tredjedel. Lokaler, transportmedel och material skulle vid den här nivån tas i anspråk, och materielen skulle vara krigsplacerad. Förberedelser skulle göras för övergång till beredskapsgrad ett, sex timmar efter given order.
Industriluftskyddet skulle ha sin befälhavare på plats och telefonpost. Luftskyddsledaren skulle uppehålla sig inom orten och brandtjänsten skulle ständigt vara bemannad till minst en tredjedel av den totala styrkan. Hemskyddets distrikts-, block- och kvartersledare skulle vara underrättade om beredskapsgraden och materielen krigsplacerad.
Stadens första luftskyddsövning 1938
En så kallad totalövning ägde rum i Södertälje under fyra dagar i september 1938. Den syftade till att testa den nya luftskyddsorganisationen.
En demonstrationsövning genomfördes den sjätte september, då ett fingerat flyganfall gjordes mot Södertälje och luftvärnet som var med i övningen gjorde motanfall. Bl a hade man placerat ut riktiga sprängladdningar i Maren som var så kraftiga att kajen demolerades och resulterade också i att hela viken var full av död fisk. I övningen antog man att stora skador hade åstadkommits i staden, efter bombplanens framfart. Castorhuset som vid den här tiden var stadens stolthet förklarades sprängt och en sorgfana hängdes över fasaden för att markera byggnaden som demolerad.
I kungörelsen från länsstyrelsen i Stockholm kunde man innan övningen, läsa att det i vissa delar av Stockholms län skulle genomföras mörkläggning. All belysning utomhus, även reklam-, fasad, gårds och liknande skulle hållas helt släckt. Trafiksignaler skulle avskärmas. På fordon skulle både fram och baklyktor avskärmas. Alla annan belysning skulle hållas släckt. Omnibusar och spårvagnar fick för säkerhetens skull ha viss begränsad belysning, så även tågen. Vid signalen flyglarm skulle samtliga fordon stanna och släcka all sin belysning.
Om någon slarvade med dessa föreskrifter kunde man straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Allmänheten uppmanades att inte i onödan vistas på gator och vägar under mörkläggningstiden, samt iaktta ökad försiktighet speciellt i närheten av järnvägsstationer och övergångar.
Övningen bestod av meddelande till allmänheten med signalen flyglarm, via de sirenér och tyfoner som tidigare monterats i staden. Trafiken stannade av och gatorna utrymdes. Man övade också personalen på elverket, gasverket, vattenledningsverket, polis, brandkår, beredskapskårer, indikeringspatruller, sanerings- och röjningsavdelningar samt industrier.
Övning 1942
Tisdagen den andra juni 1942 ägde ännu en stor luftskyddsövning rum i Södertälje. Övningen var planlagd av Luftskyddsinspektionen i samråd med länsstyrelsen. Den var upplagd som ett simulerat bombanfall där de olika enheterna utsattes för kraftig belastning, med syfte att testa luftskyddets effektivitet och för att få reda på eventuella svagheter i organisationen. Övningen skulle även sätta samarbetet på prov mellan hjälpenheter, industriluftskyddet, järnvägsluftskyddet samt hemskyddet, med viss samverkan med hemvärnet. Både överdirektör Jonsson och kapten Skjöld från Luftskyddsinspektionen närvarade.
Förutsättningen för övningen var att krigstillstånd rådde. Flera svenska städer, däribland Göteborg och Stockholm hade utsatts för bombanfall. Ett trettiotal bombplan hade skadat industrierna, järnvägen och stadens centralare delar.
En serie händelser inträffade i mycket snabb takt, som ett exempel fick cementrörsskyddsrummet i Turingelunden sina ingångsöppningar raserade efter ett bombnedslag som fick till följd att åtta personer blev instängda. I ett moln av tårgas försökte gasmaskförsedda mannar från röjningsavdelningen att ta hål på cementväggarna med spett och korpar, för att undsätta de instängda personerna.
Sjukvårdspersonalen på lasarettet arbetade febrilt med att hjälpa skadade och de som blivit utsatta för stridsgaser. På avgasningsavdelningen blev de inkommande patienterna snabbt avklädda för att tvättas och badas, något som uppskattades av vissa som såg en chans att få sig ett härligt bad alldeles gratis. Mitt under övningen så anlände också en ”riktig” patient, en hemvärnsman hade nämligen skadats av ett vådaskott i ena låret som enligt uppgift hade gått av under en ”batalj”.
När det gällde sjukvård fanns också en tillfällig förbandsplats i badinrättningen. Där arbetade provinsialläkarna Rydmark och Norinder tillsammans med en stor mängd sköterskor och sjukvårdare. Allt var väldigt välordnat och det fanns till och med möjlighet att utföra operationer där.
Utvärdering
Under fredagen samma vecka samlades representanter för stadens myndigheter i Tekniska skolan för att utvärdera övningen. Överdirektör Jonsson menade att organisationen i stort sett var lämplig och bra utbyggd, men att den inte klarade provet under övningen på ett nödvändigt sätt.
Vid tidpunkten för den här övningen var luftskyddschefen Ringkvist tämligen ny i sin befattning och hade ännu inte fått möjlighet att lära känna personalen och fått riktigt grepp över verksamheten, som ju var en förutsättning för att det hela skulle fungera utan konflikter. Under övningen fördjupade sig luftskyddschefen för mycket i detaljfrågor, vilket till stor del berodde på brister i luftskyddscentralens tekniska anordningar, som redan hade blivit omoderna, exempelvis drevs telefonanläggningen av batterier, som inte hade någon automatisk laddning, därför gick anläggningen inte att använda då batteriet var urladdat.
Jonsson tyckte också att antalet chefer inom de olika tjänstegrenarna borde minskas. Men att de under övningen haft ett gott grepp om sina uppgifter. Han poängterade också vikten av att det skulle finnas två ställföreträdare, som skulle vara utbildade och övade. Påfrestningarna skulle annars bli för stora på varje chef vid ett långvarigt anfall, dessutom kunde en olyckshändelse inträffa och sätta någon ur spel.
Personalen i allmänna luftskyddet hade inte fått den övning, som de borde haft i den grundläggande utbildningen. Ordonnanstjänsten var dock mycket bra. Kapten Skjöld påpekade att observationsposten på Torekällberget var oskyddad, och hade endast en penna och ritblock som utrustning. Telefonen var belägen 40 meter från observationsplatsen därför blev kortaste tiden att få fram ett meddelande från denna post till ledningscentralen 5 minuter och som längst 20 minuter. Skjöld menar att posten bör flyttas 100-200 meter till pensionat Skogshöjd.
Hemskyddet fick mycket kritik av Jonsson:
”Det duger icke, att ett hemskydd står på sin tomt och tittar på, hur det brinner hos grannen och icke gör något. De måste ingripa, även om det är i huset bredvid”.
Samarbetet mellan allmänna luftskyddet, industrierna, järnvägen och kanalverket hade fungerat bra. Industrierna hade varit väl organiserade.
Jonsson påpekade med hänsyn till stadens läge och att den delades av kanalen i två delar, samt att bebyggelsen till stor del bestod av trähus, att brandväsendet behövde utökas. Inga branddammar hade ännu byggts ut, och han menade att det inte gick att lita på att vattenledningarna skulle hålla vid ett anfall.
”Brandbrunnar eller dammar i vissa delar av staden äro nödvändiga att anordna”.
Överdirektören hoppades att de redan planerade vattenposterna skulle byggas snart, och att möjlighet till att komma åt vattnet i kanalen från flera punkter skulle undersökas.
”Man har föga glädje av motorsprutor, om vattnet tager slut”.
Sjukvården fungerade bra, och skulle inom kort byggas ut med cyckelbårgrupper, där staten skulle leverera bårställ och samaritväskor. ”hoppas, att detta skall bliva en god förstärkning ifråga om transportmöjligheterna”, avslutade Jonsson med.
När det gällde allmänheten så hade man i en kungörelse innan övningen meddelat, att cyklister och andra fordonsförare vid larm omedelbart skulle stanna och parkera sina fordon, så att de inte hindrade trafiken, och alla personer, som vistades utomhus och som inte arbete i luftskyddets tjänst, skulle uppsöka närmaste skyddsrum eller söka skydd i närmaste byggnad. I detta avseende brast det i en del fall. Jonsson menade att det i viss mån berodde på tanklöshet hos allmänheten.
Jonsson påpekade att övningen inte bara var till för själva luftskyddet utan lika mycket för allmänheten, och att den skall lära sig följa de bestämmelser, som är utfärdade. ”Jag skulle vilja hemställa att genom pressen detta inskärpas hos allmänheten”. Detta var nödvändigt, annars skulle det kunna hända stora och onödiga olyckor vid ett hastigt anfall.
Kapten Skjöld tyckte med sina intryck från övningen att röjningstjänsten i högre grad borde ha samarbetat med sjukvårdstjänsten. Som ett exempel berättar han att en röjningsavdelning anlände efter läkarambulansen, och röjningsavdelningen behövde arbeta minst i en timme, innan sjukvården kunde ingripa. Röjningsarbetet försinkades också genom att flera från röjningsavdelningen tog på sig gasmaskerna för sent, när de redan var inne i gasbelagt område, vilket gjorde att tårgas hade kommit in i deras gasmasker.